I dag är Anna Notander 71 år och pensionerad narkosläkare. Hon delar sin tid mellan Stockholm och Stallarholmen. Men då, 1963, hade Anna Notander precis tagit studenten. Anna åkte till San Francisco för att arbeta som sjukvårdsbiträde. Hon vill utveckla sin engelska och uppleva USA. Efter halvåret i San Francisco återvände hon till Sverige, för att studera medicin i Uppsala.
— Jag skulle åka med Svenska Amerika Liniens julbåt som avgick från New York. Det gick bussar över hela USA, Grey Hound-bussar kallades de, och jag skulle åka med en sådan till New York för att ta båten hem.
Men på vägen dit skulle hon besöka en släkting i Austin, David och hans fru Ellen. En liten avstickare, som innebar att hon fick byta buss i Dallas.
— Det var stort pådrag där, för presidenten skulle ju komma dit. De förberedde för kortegen. De sände på radion i bussen där jag satt, och när vi rullade genom Dallas hörde man intervjuer med personer som stod längs kortegevägen.
Men busschauffören fick inte ha radion på när de åkte på motorvägen.
Två-tre timmar senare var de framme i Austin.
— Det var en... märklig stämning. Tryckt, tyst. Vi förstod att något hade hänt.
Anna Notander möttes av Ellen på stationen. Hon hade aldrig träffat henne förr, men hon såg att en ung, likblek kvinna sökte hennes blick.
— Hon gick fram till mig, och de första ord hon sa var "The president has just been declared dead".
De begav sig mot Ellen och Davids hem. På vägen dit såg Anna hur folk trängdes vid frisörsalongerna. De klängde över varandra för att komma in.
— På frisörsalongerna fanns det tv-apparater. Evenemanget var ju redan bevakat. Nu var det kontinuerliga nyhetssändningar. Och folk riktigt klättrade över varandra för att se. Det är en stark minnesbild.
Hemma hos David och Ellen satt de sedan klistrade framför tv:n.
— Skotten, hans död, spekulationerna om vem som gjort det, och sedan när de grep den här mannen. Vi tittade, och det var i princip det vi gjorde resten av dagen.
På kvällen avslöjade David sin tilltänkta överraskning. Eftersom han jobbade på universitetet i Austin, hade han lyckats få biljetter till en mottagning for presidenten som skulle ha ägt rum i Austin samma kväll.
— Min släkting hade glatt sig åt att kunna ge mig den överraskningen. Men nu fanns det ju naturligtvis inte på kartan. Men han ville berätta det i alla fall. Det var naturligtvis en stor mottagning, kanske hade 1000 människor kommit. Det hade väl varit mindre troligt att få träffa presidenten öga mot öga, men ändå... att stå i samma lokal som honom, se honom live, det hade varit stort.
Var hon befann den 22 november 1963 kommer hon aldrig glömma.
— Och stämningen där, bara några mil från mordplatsen, och hur bedrövade mina släktingar var. Att se hur amerikanerna mer eller mindre fick sin vardag, sin världsbild sönderslagen. Alla var så chockade, det var något oerhört.
Anna Notander var kvar i USA tillräckligt länge för att se den tv-sända begravningen innan hon reste hem till Sverige.
— Det är 50 år sedan, och det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Jag upplevde ju honom som president under de månader jag bodde där. Han sågs som ung, kraftfull, en nydanare med många idéer. Man kan fråga sig hur världen varit om han inte blivit skjuten.
Den guldfärgade biljetten till den inställda mottagningen har Anna Notander fortfarande kvar.
— Den var utställd till mig personligen. Miss Anna Lundström hette jag på den tiden. "Vi har nöjet att invitera dig till the reception for the US president", så stod det på den. Den ligger någonstans bland mina foton och papper. Det retar mig lite, jag vet inte riktigt vilken låda jag ska dra ut för att hitta den.