Tre röda trähus ligger på rad utmed åkern där grusvägen leder fram till det som är Annas hus. Hon sitter på farstukvisten med hunden Bella vid sin sida. Det ser ut som en målning – husets snickarglädje, Annas röda gummistövlar med matchande handskar och randig tröja, den svarta hunden och svampkorgen. Bella skäller, springer fram till staketet och viftar på svansen.
– Ni är väl inte hundrädda, frågar Anna och öppnar den röda grinden.
Nä, det är vi inte. Bella visar sig vara en mycket snäll och fotogenisk hund som mer än gärna vill vara med överallt och helst på alla bilder, så pass mycket att vi måste locka henne bort från kameran med sockerkaka.
– Jag har samlat på dockor ända sedan jag var liten. Jag är så väldigt barnslig och har alltid varit det, säger Anna när vi kommer in i köket och ser de första dockorna som sitter i en liten rödmålad soffa.
Bakom dockorna, ett stort, spröjsat fönster med utsikt som också den påminner om en tavla: ett typiskt sörmländskt landskap med gamla ekar, gröna vida åkrar och skogen allra längst bort i horisonten.
På köksbordet tronar en jättehög med gula kantareller som Anna plockade i går. Var man än tittar finns röda detaljer som sticker ut – kaffepanna, gryta, hylla, gardiner och så vidare. Anna har till och med tapetserat insidan av köksskåpen med en rödmönstrad tapet.
– Jag är en riktig loppisfreak. De flesta av mina prylar har jag köpt på loppis, nästan allt förutom tandborsten, brukar jag säga. Att sluta köpa dockor och röda saker är nästan omöjligt – jag är fast i loppisträsket, säger Anna och skrattar gott.
Men när det gäller dockor köper hon inte vilken som helst. Det viktiga är att ansiktet har ett särskilt uttryck.
– Många dockor har ingen personlighet utan ser helt nollställda ut. Vincent, som sitter på pottan, har ett uttrycksfullt ansikte och har varit min favorit i många år. Dockan köpte jag tillsammans med mitt barnbarn som heter Vincent. Han är 30 nu och börjar vara gammal, så han har fått en konkurrent och är lite avis.
Konkurrenten sitter i matsalens fönster och verkar lite sur och det är just det som Anna föll för samt hans bruna ögon.
– De flesta dockor har blå ögon, bruna är mycket ovanligt. Jag gillar att han ser lite purken ut.
Det är fem år sedan hon flyttade in i det gamla huset. Det krävdes en del uppfräschning och den mesta renoveringen har Anna gjort själv; målat väggar, tak och snickerier.
– Det är inte lyxigt men jag trivs. I dag har jag börjat sätt upp alla innerfönster, det är ganska tungt så jag orkar inte ta alla på en gång. Det är minst tolv fönster som ska sättas på plats innan det blir för kallt.
Matsalen ligger innanför köket. Ett jättestort fint gammalt bord med lådor täcker större delen av rummet. Ovanför hänger en kristallkrona och på fönsterbrädan trängs ett gäng dockor på rad, däribland favoriten med bruna ögon. Direkt innanför dörren, på en piedestal, står en halvmeterhög docka med klänning, vitt förkläde och med en dammvippa i handen.
– När folk frågar om det inte är jobbigt att damma när man har så många småprylar, svarar jag att jag inte vet, för det sköter Agda, min hemhjälp om. Och när jag har matgäster håller Agda alltid i menyn så gästerna kan läsa vad det blir för mat.
Anna tycker om att laga mat och bjuder gärna vännerna på middag.
– Jag har inte många vänner och de få jag har värnar jag om. Men jag har ju barn, många barnbarn som också kommer hit och äter ibland. Dessutom har jag inget emot att vara ensam, utan jag brukar säga att jag vårdar min självvalda ensamhet.
På övervåningen ligger rummen som Anna är mest stolt över. Här finns allt ett barn kan önska sig – massor av leksaker och ett stort bord vid fönstret där man kan sitta och måla eller pyssla. Och så "lekstugan" som Anna har inrett i tre små rum på kattvinden. Man måste huka sig ned för att komma in och alla möbler är i miniatyr: soffa, spegelbyrå, sängar, köksinredning, stolar och bord. Och dessutom alla tillbehör som ska finnas i ett hem: lampor, köksredskap, handdukar, sängkläder med mera.
Det är ju inte så att jag är prillig på riktig, men jag gillar att skoja om det
– Den bruna möbeln som består av soffa och skänk hade jag i min lekstuga när jag var liten. Möblerna har hängt med i alla år vart än jag har bott.
Bella har hela tiden följt efter oss och nästa vecka kommer hon att få en som konkurrerar om uppmärksamheten. Då får nämligen Anna en valp av sin dotter.
– Det ska bli jättekul och jag vet att det kommer att funka med Bella. Hon är så snäll. Valpen är en korsning av en malteser och en tax och heter Bettan.