Annelie Quist är Eskilstunatjej ut i fingerspetsarna. Född och uppvuxen i Torshälla visserligen, men har varit kommunen trogen hela livet och är fortfarande. Sedan sex år tillbaka bor hon i Kvicksund.
Hon planerade att jobba inom affärsbranschen, gick därför distributions- och kontorslinjen, men första jobbet blev på Siemens. Där stannade hon i tio år, körde sedan taxi i fem.
– Det var ett socialt och roligt jobb, men tyvärr inte så trevligt med helgkörningarna. Jag blev misshandlad, det blev rättegång och efter det slutade jag.
I stället hamnade Annelie på Preciform där hon hade några kompisar.
– Det var bra, 7-16-jobb igen, inga helger. Där var jag i 15 år, sedan blev jag uppsagd, men återanställd av Calix AB.
Du trivs på Calix fortfarande?
– Ja, det är bra.
Annelie Quist har engagerat sig i verkstadslubben på jobbet, som sekreterare och utbildningsansvarig. Det fackliga engagemanget ledde till att hon senare blev kommunalt förtroendevald, först i Torshälla stads nämnd när hon bodde där och senare i miljö och räddningstjänstnämnden.
– Det var roligt. Men efter senaste valet förlorade vi platser, så nu är jag inte politiskt aktiv.
Ni har mycket fordon i familjen?
– Ja, vi gillar att åka på bilträffar, till exempelvis Rättvik. Vi har en Pontiac-59. Till den kopplar vi ofta husvagnen. Man måste ju bo någonstans också.
Husvagnsturer blir det även till Öland på somrarna där Annelie och sambon sedan tio år tillbaka, Anders, har hittat en ”egen”, lugn liten camping.
– Sen har jag en Peugeot cabriolet jag kör med sommartid. Och så har vi varsin vinterbil . . .
En motorcykel har Anders också. Och efter några år i Kvicksund har paret dessutom ”blivit med båt”.
– Vi köpte den i juli förra året, så vi har inte hunnit med så många turer än. Men bor man så nära Mälaren känns det som om man måste ha båt.
Och så har ni stort hus?
– Ja, det är en funkisvilla från 1930-talet som vi rustat. Med källare är det nog 200 kvadratmeter och till det en tomt på 3-500 kvadratmeter, så nog finns det att göra.
Hur tänker du mer kring åldern?
– Man är väl inte 27 längre, men jag känner mig lugnare och tryggare, jag vet vem jag är och har på något sätt landat. Jag har ett bra och stabilt förhållande, varvar ner mer och värdesätter det jag har.
– Man brukar ju kalla 50 mitt i livet, fortsätter Annelie Qvist, men vad som är mitt i det egna livet vet man ju aldrig, vet inte hur mycket man har kvar av livet. Därför försöker jag ta vara på det.
Ha en bra födelsedag!
– Tack!