Nu har de sista vinteridrottarna i Pyeongchang tagit av sig pjäxor och skridskor och lämnat Sydkorea. Vill man vara elak skulle man kunna säga lämnat OS-staden åt sitt öde. För som man kunnat läsa senaste tiden har kostnaderna för OS-arrangemangen ökat oroväckande. Slutnotan ser nu ut att fördubblas till svindlande 105 miljarder kronor, men den summan stiger hela tiden.
Likaså har topparna inom Sveriges olympiska kommitté, SOK, också dragit hem efter att ha varit på plats och solat sig i guldglansen kring de svenska idrottarna och samtidigt pratat sig varma för att lägga ett vinter-OS i Stockholm år 2026.
På sin hemsida talar man till och med om "ekonomisk vinst" av att få spelen till huvudstaden.
Hur skulle då detta gå till? Jo, det skall vara något slags lågbudget-OS med en driftbudget på 13 miljarder kronor och därav ett större bidrag från Internationella olympiska kommittén. Nu är dock OS-budgetar lika opålitliga som aprilväder.
Efter OS i Sotji 2014 presenterade Uppdrag Granskning en lista på kostnaderna för OS från 1980 och framåt och då hade kostnaderna ökat från 2,5 miljarder kronor till 100 miljarder.
Vad de nyss avslutade tävlingarna kostade vet vi alltså inte ännu.
Nu blir det en massa bollande med siffror och liknande. För vad räknar man in i en OS-kostnad? Själva idrottandet, eller även byggandet av hotell, arenor och infrastruktur? Turistintäkter och vinster i folkhälsan?
Nu kommer kampen att hårdna mellan ja- och nejsidan fram till sista ansökningsdatum 31 mars, och man kommer att slå varandra i huvudet med allehanda siffror som talar till sin egen fördel.
Svenska folket sa sitt i en opinionsundersökning som Radiosporten gjorde i januari, då man frågade om Sverige skulle söka vinter-OS 2026. Då svarade 34 procent ja och 54 procent nej till en svensk ansökan. Ännu färre, 29 procent, av stockholmarna svarade ja, något oroande eftersom det är deras hemstad som söker. Är de kanske rädda för att bli sittande med notan i stället för guldet?