När Thomas Wahlström tidigare i år utsågs till årets Sörmlandskonstnär var det bara sju veckor kvar till priset: En utställning på Konstfrämjandet i Eskilstuna. Eftersom han ställt ut så ofta på sistone brann det i knutarna:
‒Jag hade inte särskilt många nya verk att visa.
Förutom att sätta i gång att måla i en rasande fart så inventerade han sitt förråd av konst. Fanns där några äldre alster som han tidigare inte haft tillfälle att visa på utställning? Det fanns det. Därför visar han nu en blandning av nya och gamla målningar när utställningen drar i gång i dag, lördag. Namnet "Pre Post" anspelar på att verken tillkommit både före och efter.
‒Troligen var jag som allra bäst på 1990-talet. Efter det har jag väl, precis som rockmusikerna, mest sysslat med att imitera mig själv, säger han och påstår att the Clash för sin del först spelade punk, därefter postpunk, för att slutligen förflackas helt och övergå till regelrätt pop.
Under sina tidiga år föredrog Thomas Wahlström svart, vitt och mörkgrönt. Nu har han hittat tillbaka till samma dova färgskala, men med ett och annat inslag av rött, gult och blått. Stora drag blandas med små detaljer. I de verk han målat nu i vår har en rad djur smugit sig in utan att fråga. Flera av dem tycks ha promenerat in nattetid, för först morgonen efter att målningen färdigställts har Thomas Wahlström upptäckt att bilden innehåller en rödögd varg, en tyskhare eller en fågel.
Kanske är det inte så konstigt att djuren tagit sig friheter medan konstnären under stor koncentration arbetat på i furiöst temp. För det går undan när Thomas Wahlström greppar penseln och slutresultatet är aldrig givet.
‒Jag målar ofta reducerande. Först kör jag på med massor av färg för att därefter ta fram trasan och torka bort.
Om konsten säger han:
‒Den ligger där ute för alla att plocka. Men de flesta kliver bara rakt över den. En konstnärs uppgift är att se den och lyfta upp den.