Tidigare under kvällen har Adam Heldring, vars första storhetstid inträffade under lillbrorsan Eskilstunas 350-årsjubiléum 2009, gjort en personlig comeback. Sångaren ömsom kanaliserar indiehjälten Brighteyes och glampunkaren Brian Molko och passar på att hylla sin bassist, Torshällasonen Mattias Greén som under kalaset spelat dygnet runt med Patrik Kolar, Mike Beat och Soot & Flood.
Amerikanen Cole Randall i duon Flora Cash är annars den artist som verkar mest imponerad av Torshällas långa historia. Han och svenska artisten Shpresa Lleshaj började snacka musik över musiksajten Soundcloud, blev kära och startade band tillsammans. När han flyttade till Sverige fick Shpresa valla runt honom i Gamla stan varje dag i flera månader.
– Ni har ett 700-årigt arv, ta det inte för givet, uppmanar artisten som bland annat spelat in en vidunderligt vacker video i en snötäckt skeppssättning någonstans i Skandinavien.
Elektro-medicinkvinnan Loreen, eller Djungel-Ronja som vi beslutade att kalla henne, var en annan av lördagens höjdpunkter i Krusgårdsparken, eller Krunegårdsparken som Moto Boy skämtsamt döpt om den till. Hon lekte med publiken och särskilt de reggaebetonade låtarna fick oss att dansa. När vi blev tvungna att sjunga med i Euphoria visade Eurovisionvinnaren även stora pedagogiska färdigheter.
Liksom Loreen gör Kleerup entré i solbrillor. Han inleder med ett synthigt intro som övergår i en varm gitarrlåt där snygga sångstämmor från gitarristen kamouflerar Kleerups skeva röst. Hans genialitet ligger inte i sången, men hans konstärlighet går ingen förbi när han spelar mer eller mindre avskalade versioner av sina världshittar, exempelvis With every heartbeat (Robyn) och Longing for lullabies (Titiyo).
Så mycket bättre-covern av Niklas Strömstedts Imorgon är en annan dag har också en given plats i det förvånansvärt fokuserade setet där han också kommer undan med att sjunga Louis Armstrongs bokslutsballad It's a Wonderful World.
Kvällens mäktigaste upplevelse är utan tvekan finalbandet Alfahanne, vars vapensköld är en skelettparafras av Sörmlandsgripen.
Sångaren Pehr Skjoldhammer berättar apokalyptiska dödssagor med innerlig kärlek på genomträngade svenska och bandet verkar ha flytande metall istället för blod i ådrorna. Inte minst batteristen Niklas Åström gör ett fenomenalt jobb. Tre sekunder efter sista låten öppnar sig himlen och det kommer en störtskur.
Torshällapubliken tittar sig förundrat omkring, så där som en gör när en upplevt något stort.