Varje år vid den här tiden tänker jag samma tanke: "Aldrig mer så från frö, bara köpa plantor".
Småkrukorna med chili och kryddor tar upp varenda ledig kvadratcentimeter av fönsterbräden och andra ljusa ytor, luktärterna har vräkt sig över kanterna, bönstjälkarna klänger i allt de får tag i.
Sambon muttrar över att elementen inte får röras och att strängt vädringsförbud råder för den som inte orkar flytta den späda grönskan till säker plats. Hunden undrar säkerligen varför hon inte längre får sitta vid altandörren och titta ut, som hon brukar. Och det har hänt att jag själv har fått ett ordentligt stresspåslag av tanken på att jag nog glömt bort att vattna.
Varje år kring den tidiga vårvintern drabbas jag av samma minnesförlust. Jag tittar drömskt åt fröstället i matbutiken, lyckas värja mig... men rätt vad det är så sitter jag där och klickar frenetiskt hem frö efter frö från näthandeln jag brukar vända mig till.
Jag lär mig aldrig. Och det är nog lika bra. För sådant som en petats ner i jord, plastats, vattnats, väntats, härdats och framför ens ögon utvecklats från ett ynka skott till en redig planta – allt sådant smakar mycket godare än det som någon annan har kryddat med tålamod, omtanke och förväntan.