”Tillför du socker efter träningen så bryts fettförbränningen tvärt av.”...”Och då kan man lika gärna stanna kvar i soffan” mässade gårdagens expert.
Som om all motion bara hade ett enda syfte: Att knåda fram ens inre sylfid ur fetthöljet.
I söndags var det frukt:
”Livsmedelsverket mörkar att du blir fet av frukt” ondgjorde sig söndagsexperten och la bannbulla på bananen.
Som om äpplen och päron vore fettbombens verkliga orsak.
Men det finns ljus i tunneln.
Åk till Skogsmuseet i Lycksele.
Se journalfilmen som rullar där mellan yxor och motorsågar.
Se samtidigt sanningen i vitögat.
För när nöden är som störst är hjälpen inte sällan som närmast. Vad är väl 80 mil mot den slimmade lekamen vi alla åtrår? Och hur som helst är fettsugning dyrare än inträdet på 50 kronor.
I museets lilla biograf visas helt vanligt skogsarbete såsom det tedde sig på 40- och 50-talet. Ja, troligen långt in på 70-talet eftersom det fossila bränslet och mekaniseringen inte nådde skogsbruket på allvar förrän runt 1980.
Jag måste tillstå att jag blev chockad över vilket slit både hästar och skogsarbetare tog sig an med glatt humör.
Karlarna vadade till midjan i snö och fick gräva med spade runt granarna för att komma åt att såga och jag satt och väntade på att speakerrösten skulle komma in och säga något om extrema väderförhållanden.
Men, nejdå, detta var vanlig vardag på jobbet, dokumenterad rakt upp och ned. Sparka undan snö, baxa stockar med bara nävarna. Business as usual.
Man behöver inte vara djurrättsaktivist, nej det räcker med att ha varit passiv medlem i Wahlströms ponnyklubb och tycka hästar är söta på håll, för att bli snudd på gråtfärdig över hur Nordsvenskarna uppbådade alla sina hästkrafter innan de jättelika timmerlassen började röra sig.
Men hur skulle man annars ha fått träna till sågen? Talat dit dom?
”Brossla” kallas det när timmerstockarna dras ihop i högar för bortforsling.
Den som brosslar syndar icke, kan man lugnt säga. Eller snarare så är det inga problem med att vräka i sig ohämmat av både sportdryck och bananer inför den dagliga timmerhanteringen. Genererar inte en gnutta extra hull.
Men brosslas det särskilt mycket manuellt nuförtiden? Nej. Och tack och lov för det. Då lågo vi väl snart alla fastklämda under varsin stock med en förundrad mule nosande i fejan.
Däremot har vi fortsatt att äta ungefär som om vi dagligen brosslar ihop ett lass timmer.
Ligger antagligen i generna. Reptilhjärnan oroar sig ständigt för oår och svält. Lika bra att lassa på när det bjuds.
Trots fragila små kontorskroppar hänger matvanorna i sen vi pulsade i snö och bar timmer hela dagarna. Mot denna obalans hjälper inga dunderdieter i världen.
Kanske vore läge att köra upp hela fett- och bantningsetablissemanget, plus ett tjogtal tidningsredaktioner, till Lycksele. För att få fettpoletten att ramla ned.