Tror vi att vi kan curla ungarna rakt in i bonusprogrammen och samtidigt skydda dom från alla trista mellanled av typ ”sätta klutarna till” och ”lägga två strån i kors”?
Skona dom från besvikelser och pumpgående genom att gå före och snarare motorsågsmeja än curla ned allt som kan tänkas komma i deras väg? På det att de må växa upp till små odrägliga direktörer som utan tillstymmelse till samvete lägger upp en stor hög till sig själva – och en betydligt mindre till de vars pengar de är satta att förvalta?
I veckan kom det brev från en förtvivlad gymnasielärare. Han var ledsen, arg och kränkt över att ha blivit totalt ifrågasatt som yrkesmänniska.
Historien gick i stora drag ut på att pappas lille ögonsten inte gjort det han skulle för att kvalificera sig till betyget G. Det fattades moment för att betyg överhuvudtaget skulle kunna sättas.
I stället för att stötta ungen och göra klart att den enda vägen är att sätta av tid, samt kanske en del blod, svett och tårar – så gav sig den ömme fadern, för övrigt i en tämligen hög offentlig position, på läraren. Eller snarare på hans överordnade.
Läraren själv tycktes det inte vara aktuellt att alls bevärdiga med en kontakt.
I myndig ton ställdes ovanför lärarens huvud krav på att han snabbt byttes ut och att någon mer pålitlig person fick i uppdrag att gå igenom pluttans skrivningarna. Om inte – så skulle andra bullar vankas..
Det är väl inget fel att tro gott om sina telningar. Tittar man bakåt så har väl en hel del ungar blivit tillknökade i onödan för att deras föräldrar stått med mössan i hand inför skollärarn. På sina håll går det fortfarande historier om lärare som höll hela bygder i skräck och raskt sorterade upp ungarna i läroverksbarn kontra ut-och-jobba-material beroende på föräldrarnas samhällsställning.
Men nu tycks det ha vänts helt och hållet på kuttingen. Nu är det i stället lärarna som ska stå till svars om våra gullefjun inte plöjer fram som MVG-barn genom hela skolsystemet.
Axelsson om...
Eva Axelsson