Det är nämligen på marken skrotten hör hemma.
Där ligger den exponerad för fåglar som kan föra kärnorna vidare till en gnutta jord. Vilket i sin tur så småningom kan bli början till ett nytt äppelträd.
Gerillaodling är en ny rörelse som sprider sig över världen från storstad till storstad. Den utvecklade revolutionären nöjer sig inte med att bara kasta skrottarna på backen utan tar med sig spade och hacka till parker och övergivna rivningstomter. I lönndom planterar stadsodlarna ätbara växter, både för att göra städerna mer levande och för att försöka få till en beredskap för att stadens invånare ska kunna bli självförsörjande på mat.
I Stockholm smyger organisationen Tillväxt omkring och planterar päron- och äppelträd när ingen ser. I Malmö finns Mykorrhiza som lagt ut en skördekarta över Malmö på nätet för att det ska bli lätt för den hugne att hitta ätliga frukter och bär inom stadens hägn. I Göteborg har det fröbombats i Bältespännarparken och på youtube kan man kolla på gamla skrotupplag i Berlin som prunkar av sallad och potatis. I ett nätinslag från Chicago rapporteras om solrosfröbombning på håll av en övergiven och inhägnad gammal parkeringsplats.
I USA har gerillaodlarna funnits länge. Redan 1973 slog potatisodlare till i New York.
Och förresten var hela London ett enda stort grönsaksland under andra världskriget när de brittiska öarna isolerades från resten av Europa. Under slagorden ”Dig for Victory” uppmanades Londonborna att hålla hushållsgris i varje kvarter och odla potatis på fotbollsplanerna.
Nu blomstrar det igen, men den här gången utifrån diskussionen om matens långa transportvägar och vårt massiva oljeberoende.
Steg 1 är alltså att inte kasta skrotten i papperskorgen.
Steg 2- revolutionären bär alltid med sig kniv och platspåse för att kunna flytta de skrottar som kommer i ens väg till en gynnsammare biotop. Stödvattning kan också ingå i steg 2, om man har tid.
Den fullfjädrade steg 3-revolutionären skaffar en riktig äppelträdsplanta och gräver ned den i närheten av en kommunal plantering så att den inte väcker så mycket uppmärksamhet. Ett par faddrar som hjälper till att sköta trädet är att rekommendera.
Fast en del är revolutionärer utan att veta om det. Hamnade på thai-massage i Köping hos en kvinna uppväxt norr om Bangkok som odlade alla sina grönsaker på kollo-lotten i sin nya hemstad. Odlande och plockande och fixande av käket på egen hand bara ingick i hennes livsstil. Hennes svenske man suckade över att de ständigt hängde intill elljusspåret nu på höstkanten för bunkring av kantareller och lingon.
Nej, jag tror inte jag kommer att bedriva någon gerillaplantering i Eskilstunas stadspark. Men håll med om att tanken är sympatisk. Längre än så här har vi väl aldrig tidigare varit från bladen vi äter.