Då hade Annika redan suttit av 12 år av sitt livstidsstraff.
Bosse var en av de första svenska journalister som uppmärksammade Annikas situation. Som ständig Kalifornienresenär fick han höra talas om fånge 18969 på California Institute for Women – och åkte dit.
Sen tog han med sig mig och åkte till Stockholm för att träffa mamma Maj-Britt.
Nu har Annika landat i Sverige. Det är inte bara hennes snart 80-åriga mamma som känner sig lättare om hjärtat. Det är vi många som gör. Inte minst för mammas skull. Hon har blivit för gammal för att göra sin årliga resa till USA. De första elva åren berättade hon inte ens på jobbet att hon tillbringade alla sina semesterdagar i besöksrummet på ett amerikanskt fängelse.
På mammors vis kände hon sig rakt av ansvarig för Annikas öde. Som ensamstående mamma i 1960-talets Stockholm trodde hon att hon gjorde nåt bra både för sin egen och dotterns framtid när hon flyttade till amerikanska Mellanvästern.
Sen gick allt på tok. Och Maj-Britt kunde aldrig sluta anklaga sig själv: Vad skulle jag där att göra? Varför såg jag inte att min unge inte mådde bra?
”Flower power – jag hatar det”, sa hon. För Maj-Britt står det för evigt för drogromantik som obönhörligen ledde vidare in i tungt missbruk och misär. Det var någonstans där hon förlorade Annika.
I Kalifornien betyder livstid just inget annat än – livstid.
No mercy, som det brukar heta i Hollywoodfilmerna vi petar i oss.
Och dödsstraff betyder för sin del just – döden. Ombesörjd av staten. En giftinjektion till exempel. Eller en sladd med el på huvudet.
Även för en USA-freak av mått känns det B. Detta land som vi aldrig kan se oss mätta på, som vi i mångt och mycket avgudar och apar efter, vars valrörelse vi har bättre koll på än vår egen – tar under ordnade former livet av folk.
Inte ens vår älskling Obama är beredd att avskaffa exekverandet.
Det är något där som skevar. Jag får i alla fall inte ihop det: Dessa öppna, vänliga och oftast supertrevliga människor i världens viktigaste demokrati lever alltså med att de själva och deras barn kan hamna på Death Row om det kör ihop sig. No mercy.
Kanske något för Filip och Fredrik att ta itu med, nu när de startar pratshow direktsänd från New York. Där ska svenska kändisar paras hop med amerikanska diton och även lokalt svenska problem tas upp: ”Om nån tjomme är missnöjd med postgången i Sölvesborg vill vi flyga in honom också” deklarerar Filip Hammar glatt.
Måste vara den ultimata lösningen på allas vår längtan till ”det riktiga livet” overthere. Vi flyttar hela bygget till Manhattan istället för att gå här och dra. Bye, bye Sölvesborg och andra bonnhålor.
Axelsson om...
Eva Axelsson