Lena Hagelberg önskade för det första lite förståelse för att årets extrema vinter gjort det svårt för de som försöker hålla jämna steg med nederbörden och sköta kommunens snöröjning att hinna vara överallt på en gång och skriver sedan:
"För det andra är du arg över att få göra en ideell insats åt kommunen. Vilka anser du att kommunen är? För mig är kommunen du och jag och alla andra som bor och arbetar här. En kommun har svårt att klara sig utan att medborgarna ibland ställer upp ideellt."..."Jag hoppas att du ska känna att du gjorde något bra när du ställde upp och skottade en bit. Det kanske gladde någon granne, Nästa gång är det kanske någon som gör något extra för dig."
Right on, Lena Hagelberg, är vad man vill tillägga.
Kommunen är vi och ytterst är det inga andra än vi själva som får bekväma oss till att pynta. Eller möjligen skotta en bit. Det kanske inte vore fel om vi påminde varandra om sånt någon gång emellanåt.
Eller åtminstone hjälptes åt med att vårda prylarna vi har ihop, för att fortsätta på spåret från förra veckan med folk som klampar runt i skidlöporna av ren bekvämlighet.
För ytterst är det sannolikt vi skattebetalare som får stå för fiolerna när spårmaskinerna måste ut för att skidslingorna trampats sönder.
Det är ett mönster som går igen gång på gång.
För när det kommer till kritan har vi bara varandra att luta oss mot. Därmed inte sagt att det är enkelt. En kommun består av en oherrans massa folk. Nästan 100 000 för Eskilstunas del. Hur får man till en samhörighetskänsla med 99 999 andra?
Går det med andra saker än handboll?
Kan man få till en vi-känsla i ett stort bostadsområde? Och mellan olika ändar av stan?
Det handlar ju lika mycket om att öka trivseln som att minska kostnaderna.
Lika lite som hushållskassan är kommunens kassa oändlig. Och det är i första hand vi som bor här som fyller den. Då borde vi också vara intresserade av att pengarna räcker till så mycket som möjligt, så länge som möjligt.
Är vi det?
Trenden är ju att vi alla är mindre och mindre benägna att lägga ned tid på ideellt arbete. Det vet alla som någon gång suttit i en valberedning. Och gäller alla sorters föreningar. Idrott, skola, politik.
Vi har inte tid och inte ork.
Hur länge har vi råd?