Det kommer dagar när tag måste släppas. När man måste lämna ifrån sig något man håller kärt, eller brinner för. Det kan handla om allt möjligt. Sådant man jobbat med en längre tid och som chefen till slut anser är färdigt, till exempel (själv blir jag aldrig riktigt färdig med någonting, rent mentalt). Men det kan också handla om relationer. Separationer. En nära anhörigs slut som obönhörligen närmat sig en tid, eller ett barn som växer och blir större.
Livet, helt enkelt; man måste ibland lämna ifrån sig en del av livet.
För ett par år sedan kände jag min äldsta dotters hand i min en dag när vi var ute och gick. Jag frågade henne lite på skoj hur gammal hon tror att man är när man slutar hålla sin pappas hand. "Det gör man aldrig", svarade hon.
Jo, tänkte jag. Det kommer du visst att göra.
Och dagen kom. Hon är elva år nu och vill inte längre hålla sin pappa i handen.
I måndags betalade jag den sista fritidsräkningen för lillasyster. Hon är nio år och har nycklar, mobil, plånbok och busskort, och hon kan laga mat åt sig själv och har inga problem att vara ensam. Man kan lita på henne. Men det känns ändå svårt att släppa taget. Fritids har varit en trygghet, men hon vill inte längre gå dit. Hon tycker att hon klarar sig utan.
Det kommer att komma fler tag som behöver släppas. Många, många fler. Att vara förälder är på sätt och vis en evig kapitulation.
Men jag kan i alla fall glädja mig i stunden åt att lilltjejen fortfarande trevar efter min hand när vi är ute och går.