Det finns så mycket i världen som berör och engagerar, men ingenting griper iskallt om hjärtat som när fruktansvärda händelser drabbar barn.
I Bjärred beslutade sig en mamma och en pappa för att mörda sina två döttrar och därefter ta sina egna liv. Barnen hade diagnosticerats med den neurologiska sjukdomen ME, som tidigare kallades kroniskt trötthetssyndrom. Föräldrarna såg inte att familjen hade någon som helst livskvalitet. Framtiden var bara mörker. Så de beslutade att ingen av dem skulle få leva.
Det är helt oförsvarligt. Ingen kan förstå hur familjen hade det, antagligen var det ett förfärligt liv. Och ingen vet om det hade blivit bättre. Men det är just det: ingen vet vad som väntar i framtiden. Barnen hade hela sina liv framför sig. Tänk om forskningen gör framsteg kring sjukdomen? Och vem kan bestämma vad som är livskvalitet för en annan människa? Tänk om livskvalitet är att bara få leva?
Händelser som den i Bjärred är extremt ovanliga. Men precis som mäns våld mot kvinnor tidigare sågs på med en axelryckning när det hände i hemmet, "familjebråk" brukade det kallas, har det funnits en tendens att använda termer som "utvidgat självmord" när det i själva verket handlar om mord. "Utvidgat självmord" låter lite som att det är synd om förövaren, som om hen inte hade något annat val än att ta med sig närstående in i döden.
Men hen hade ett val.
Det hade också pappan i Sala som i onsdags kväll av allt att döma mördade sina två söner, berättade om det i en livesändning på Facebook och sedan tog sitt liv. Det är ett bräckligt samhälle vi lever i, när en pappa mår så psykiskt dåligt att han gör det värsta en förälder någonsin skulle kunna göra. Men det finns ingen omständighet som kan vara förmildrande kring en sådan händelse. Det som har skett är bara vidrigt, oavsett vad som har föregått det hela. Samtidigt lär det vara svårt för omgivningen att ens i sin vildaste fantasi ana vad som är på väg att hända. Hur kan samhället förebygga det omöjliga?
Enligt forskning som Karolinska institutet har presenterat finns det ingen typisk förövare när det gäller föräldrar som dödar sina barn. Det kan handla om föräldrar som vill hämnas på en partner, misshandel som leder till döden (minns 10-årige Bobby) eller barmhärtighetsmord. Allt är ohyggligt att ens tänka på. Självklart skulle de flesta föräldrar som lider av psykisk sjukdom aldrig ens nudda vid tanken på att göra sitt barn illa.
Men det är alldeles märkvärdigt, att föräldrar kan tro att de äger sina barn. Det där med att vi har dem till låns är inte bara ett fint, vemodigt uttryck. Det stämmer ju, även i den alldeles vanliga vardagslunken som inte har ett dugg med dessa fruktansvärda händelser att göra.
Att vara förälder är att gradvis släppa taget om barnen. Att ta sig rätten att bestämma att de inte ska få någon framtid är en alldeles omöjlig tanke.