Det verkar som om vi blivit känslokalla trots att vår tid är så besatt av gråt och snörvlande i idrottssammanhang. Fingertoppskänslan tycks ha farit sin kos i takt med att vältrandet i hulkande växt lavinartat.
Hur ska man annars tolka SVT:s uthängning av olycksdrabbade Anna Holmlund på Idrottsgalan i måndags kväll?
Åtminstone sen OS i Peking är "Här kommer känslorna på en och samma gång" det fundament varpå all rapportering från löpar- häck- skid- och andra banor vilar. Den idrottare som faller i gråt kan räkna med flest minuter i rutan. Strunt samma om de grinar av pur glädje eller bölar för att de står på öronen, bara de snyftar och tjuter och kamerorna kommer åt att zooma. Flest tårar ger längst inslag i rutan.
På sistone har snörvlandet stegrats ytterligare, för det bästa tv-producenter vet tycks vara idrottare och andra som visar känslor. Folk får gärna vara himlastormande glada, men ännu hellre hulka rakt in i kameraögat och vidare ut i vardagsrummen.
Det kallas för att gå igenom rutan. Kliva ur själva burken och liksom gråta ut mot tittarens axel.
Där hemmavid ska man nämligen bli berörd. Mycket berörd. Helst böla i kapp med apparaten. Det räcker inte med att få sig mellantider, starresultat och fakta serverade, man ska även påverkas till sinnes.
Åtminstone är det så i Sverige. Eftersom jag aldrig tittar på finsk tv kan jag inte uttala mig om tillståndet i vårt östra grannland. Men det känns inte särskilt sisu med hjärtskärande gråt, så gissningsvis är det mer fakta och mindre gråt i idrottssändningarna på andra sidan Bottenviken.
Förutom att salta tårar bleker ner sofftyget i förtid när det går inflation i gråt - så riskerar det att göra oss avtrubbade.
Det sistnämnda tycks vara vad som nu hänt på SVT. Ingen enda i teamet runt Idrottsgalan har hållit huvudet kallt och tänkt ett snäpp längre, typ: "Men, hallå, skulle jag själv, utan att bli tillfrågad, tycka det vore OK att visas upp för hela svenska folket totalt utlämnad, liggandes medvetslös på bår med slangar överallt?" Eller: "Finns det möjligen vissa lägen i livet där snabba bildklipp och flåshurtiga kommentarer kan falla fel?"
Härvidlag spelar det ingen roll att Anna Holmlund lär ha blivit särskilt ledsen över att hennes egen pappa hasplat ur sig något framför kameran om att dottern aldrig mer kommer att kunna tillhöra den absoluta skideliten.
Ansvaret för att klippa och välja ligger ändå hos den som sänder inslaget.
Det hade kostat så lite att fråga Anna Holmlund själv om hon var bekväm med inslaget eller inte. Det hade bara kostat lite respekt och lite fingertoppskänsla och lite inlevelse i hur det är att gå i en annan människas skor.
Tv älskar tårar. Nu fick de Anna Holmlunds tårar. Och det var knappat så det var tänkt.