Påfallande ofta har de en profilbild i sociala medier där de döljer blicken bakom svarta solglas. Och påfallande ofta är det omöjligt att se ögonen på högerextrema män i medierapporteringen.
I många fall finns det förstås skäl att vilja dölja sin blick; förundersökningar om förtal fick läggas ner efter en demonstration med Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg förra året, då nazisterna beskrev kända journalister och politiker som förbrytare.
De som misstänktes för förtal dolde ansiktet med kepsar och solglasögon och kunde icke identifieras.
Jag förstår problemet alltför väl eftersom jag knappt ens känner igen mina anhöriga i solglas. Ögonen är själens spegel, sägs det ju, så det blir lite själlöst att mötas utan ögonkontakt.
"Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv" sjöng Docent Död men jag tror snarare att vissa känner sig trygga när de kan välja att vara någon annan; en redig mansman som är säker på sin sak, oavsett hur det egentligen står till med självkänslan. Ögonen har en tendens att avslöja ett och annat även hos den som försöker se stursk ut.
Många gånger är solglasögon förstås oumbärliga, och i vissa fall rent av livsnödvändiga. Jag har hört dråpliga historier om folk som har tappat sina ordinarie glasögon under utlandssemestrar och tvingats gå omkring i veckor i sina solglasögon med styrka, natt och dag, som de värsta filmstjärnedivor. Det må vara hänt. Och det blir komiskt när Hugh Grants hopplöse rumskompis i "Notting Hill" har sönder Grants glasögon varpå denne tvingas bära sina cyklop med styrka när han ska på dejt med Julia Roberts.
Men att utanför fiktionens värld knalla omkring hemma i kvartersbutiken i Ray-Bans som en sjavig Karl Lagerfeld, det ser faktiskt lite löjligt ut.
Faktum är att solglasögon är så betydelsefulla att brittiska konst- och designprofessorn Vanessa Brown har forskat i ämnet och skrivit en bok. Att bära solglasögon kan enligt hennes undersökningar handla både om att vilja avskärma sig, visa styrka och att vilja känna sig cool.
Ett par solglasögon döljer rynkor och skelning och trollar bort asymmetriska former i ansiktet. De gör oss snyggare, helt enkelt. Mystiken i den uteblivna ögonkontakten leder till nyfikenhet och gör oss en smula oåtkomliga, vilket ses som attraktivt.
Och så är det förstås Hollywoodglamouröst att bära solglasögon. Tänk bara på Audrey Hepburn. Dock handlade det förr inte blott om glamourfaktorn (eller en rejäl baksmälla), utan också om att slippa bli förblindad av paparazzis skärande fotoblixtar.
Men jag tror ärligt talat inte att dumstrutsflanken döljer sig bakom brillorna av något av dessa skäl.
Jag tror att det bakom de mörka glasen finns en flackande blick.