Idén är det verkligen inget fel på. I teorin är SVT:s info-historie-fiction-tv-serie "Bandet och jag" både smart och rolig, inte minst för en som likt jag själv växte upp under tiden som skildras - 1970-1990.
Att man även passar på att driva lagom elakt med samtida koncept som "Stjärnorna på slottet" och "Så mycket bättre" borde ju fungera som en extra kul knorr när man berättar den moderna svenska populärmusikhistorien och genom den också beskriver hur Sverige förvandlades från ett kollektivistiskt samhälle till världens mest individualiserade land.
Det är dessutom påkostat, dräller av coola kostymer och kloka experter - från Jan Gradvall till Ulrika Knutsson.
Så varför blir jag ömsom irriterad och ömsom uttråkad när jag ser Erik Haag, Lotta Lundgren, Olof Wretling och Kakan Hermansson bilda proggbandet LEKO, bli kommersiella, splittras och satsa på solokarriärer och sedan återförenas 30 år senare i ett dokusåpaprogram på ett slott?
För manus står Erik Haag och Lotta Lundgren, och producent och regissör är Karin af Klintberg. Ingen nu levande person i Sverige har väl missat gängets tidigare SVT-succéer "Historieätarna", julkalendern "Tusen år till julafton" och "Bye bye Sverige". I "Bandet och jag" använder man samma berättarteknik, där man varvar fiktion med faktainslag. Här har man dessutom klippt in aktörerna i dokumentära scener. Den här gången lyfter det aldrig.
Efter att ha sett den makalösa historiska tv-serien "Vår tid är nu" känns det som att nutidshistoria berättas bäst utan släpig ironi. Eller också har tiden helt enkelt sprungit förbi 10-talets mest hajpade historieskildrare. Jag vill i alla falla inte se mer av dem.