Nu kommer här den där utlovade lovsången till bandy.
Lite i elfte timmen eftersom säsongen tar slut för de flesta bandyspelare i morgon, lördag, när SM-finalen avgörs mellan AIK och Skutskär i damernas final och mellan Sandviken och Edsbyn i herrarnas på Studenternas i Uppsala.
Kanske har jag bara tidigare utgått från att bandyn är en sådan tveksam tv-sport.
Man ser i regel någon som snabbt höjer en klubba, skickar i väg ett skott och i de där följande gesterna ger en vink om skottet gick strax utanför eller om det smet in precis vid stolproten.
Men det här är en sport som kräver sin man och kvinna. Helt klart.
De spelar lika länge som fotbollsspelarna och på lika stor plan och med speeden som hos de snabbast skrinnande hockeyspelarna.
Och ska man se till den här biten med återhämtning så hinner bandyspelarna säkert avverka fyra eller fem vm-turneringar under samma tidsperiod som fotbollsspelarna tyar med en. I bästa fall.
Inramningen ska vi inte tala om. Det är väl ingen bandyspelare som skulle drömma om att ställa in en match bara för att kvicksilvret vägrar rubba sig från minus 20. Man får väl smörja in sig eller plöja fram lite långsammare på planen om det slår till och blir ohyggligt kallt.
Och framför allt är det få bandyspelare som kräver miljarders miljarder i lön för att de ska se det som mödan värt att ta ett nappatag på planen. Det ser jag som en klar fördel med bandyn.