´En lokal nyårsrevy är till själva genren en riktig bergochdalbana, så även Strängnäsrevyns senaste alster med den blygsamma titeln ”SM-guld”, syftandes på förra årets vinst i revy-SM med en monolog av Roger Andersson. Hans pampiga entré i full Elvis-mundering à la Las Vegas utgör också ett perfekt anslag till den självironiska stil som sedan löper likt en tunn röd tråd genom kvällens föreställning.
[fakta nr="1"]
Ibland kommer jag på mig själv med att sitta där och tänka; så duktiga de är, att få ihop en hel show trots att de bara är sex stycken i ensemblen. Jämför med bland annat Katrineholmsrevyns överflödande glittermassa av dansare, skådespelare och musiker i förra årets revysmäll.
Men så tänker jag att Strängnäsrevyn nästan förefaller att vara utsatt för samma blödande åtstramningar de själva skämtar om gällande Strängnäs skolpolitik i sin show. En stark känsla av att revyn är underbemannad och bantad på scenen infinner sig.
Men det är i de mest träffsäkra numren som man glömmer bort detta. Jag tar några exempel för framtida besökare till revyn att verkligen se fram emot. De flesta av dem återfinns i den fullmatade andra akten: I sketchen ”Det nya gardet” träffar lokalsatiren mitt i prick då tre glada frälsningssoldater skämtar om skolfrågan och att Strängnäs kommun kunde outsourca gymnasieskolan till en annan kommun. Eller rentav outsourca hela kommunen någon annanstans: ”Dynamisk idyll – här i dag, borta i morgon”, lyder den skämtsamma parafrasen på Strängnäs slogan.
En rejäl vänstersving underifrån är också Magnus Myllis karikatyr av moderatledaren Ulf Kristersson i flera sångnummer där gänget sjunger om ”nya Moderaterna med SD-svans”.
Revyns lägstapunkter tangerar buskis med skämt om puckade brudar på krogen och ett återkommande ordvitsande som nästan når göteborgska nivåer emellanåt. Men publiken förefaller ändå uppskatta det av skrattattackerna att döma.
Sämst under kvällen är frånvaron av pampiga dansnummer, den skrala känslan man får av för många inlånade sketcher från andra revyer och det tidvis burkiga ljudet från playbackmusiken. En levande orkester är förstås för mycket begärt, men visst vore det bättre.
Bäst i årets Strängnäsrevy är den hårdslående politiska satiren (i de få fall den dyker upp), veteranen Anna-Lena Skoog Clazons kärringlika framtoning, Magnus Myllis gummilika apparition och så den överraskande välspelade minifarsen ”Birde nam-nam”, som till och med fick undertecknad att tillsist släppa ifrån sig ett hjärtligt skratt.