Sedan i somras har jag prioriterat att gå barfota i naturen. Jag väljer att gå utan skor för att jag vill och kan göra det, men framför allt för att jag och mina fötter mår så bra av det.
Asfalt är däremot förödande för fötterna och i stan finns det så mycket små vassa glassbitar på trottoarerna att jag föredrar att ha skor på mig där. Det är också för att visa lite respekt mot mina medmänniskor, jag menar att mina nakna fötter är kanske inte är så trevliga att titta på.
Något jag uppmärksammat med viss fundersamhet är alla reaktioner som mina bara fötter har framkallat och kanske framför allt mina målade tånaglar. Hur och varför tårna blev lysande röda är min sak. Men många har haft svårt att förlika sig med dem.
Tack och lov finns det många som är neutrala eller positiva också, men tyvärr tenderar reaktionerna att ifrågasätta min manlighet och person. Lite märkligt kan jag tycka. För bara någon generation sedan sprang de flesta omkring barfota. Om naglarna var målade då eller inte vet jag inget om.
I vinter kommer ni av förståelig anledning slippa se mina målade naglar och i vår är det nog inte mycket färg kvar att skryta med. Om jag kommer måla dem igen vet jag inte, men jag kommer förhoppningsvis gå många sköna mil barfota i skogen igen nästa sommar då en ny barfotasäsong startar.