– Min chef mejlade mig och frågade om jag ville gå en uppdragsutbildning till förskollärare. Man behövde ha jobbat i tre år för att få gå den, och det har jag gjort. Det är Linköpings kommun som har startat utbildningen ihop med Linköpings universitet. Jag började i september förra året, berättar Josefin.
Vad innebär utbildningen för dig?
– En massa ny kunskap! Och hur man ska använda sig utav den, säger hon.
– Vi är elva stycken från Katrineholm. Vi har studieledigt en dag i veckan, på fredagar. Då brukar vi träffas inne i stan, på Kullbergska huset. Kursen vi läser nu är sånt vi har jobbat med innan, så man får en bredare kunskap om vad det går ut på.
Deltagarna jobbar 80 procent och läser på 100 procent. Utbildningen tar tre och ett halvt år.
– Man läser ju på kvällarna. Jag brukar försöka vara ledig på helgen, för att inte jobba ihjäl mig.
Hur tycker du att det är?
– Det är väldigt varierat. Det är jätteroligt att jag får gå den här utbildningen. Kurserna och uppgifterna varierar väldigt mycket. Hur svårt det är att få ner i skrift vad man tänker varierar, men vissa uppgifter är helt klart svårare än andra.
Josefin bor i Strängstorp tillsammans med sin sambo Hampus, katten Baylies och hunden Hedda. Josefin växte upp i Oxelösund och gick gymnasiet på Öknaskolan, där hon utbildade sig inom lantbruk och hästhållning. Hon fick jobb på Ericsberg där hon arbetade i stallet som hästskötare.
– Så så hamnade jag i Katrineholm, och sen träffade jag Hampus, och då blev jag kvar.
Så småningom började Josefin jobba som timvikarie i barnomsorgen i Katrineholm, och fick efter ett tag fast anställning på förskolan i Bie.
Vad gör att du vill jobba med barn?
– Det jag har fastnat för är att se stoltheten i barn när de klarar något de tyckte var svårt innan. Att se samspelet mellan barnen, och mellan barnen och vuxna. Det tycker jag är jätteroligt!
Josefin konstaterar att hon jobbar med många olika viljor.
– Man får ju hitta sätt att kompromissa, eller dela upp barnen i olika grupper utifrån vad de vill göra, eller försöka få en diskussion med barnen för att alla ska få göra det de vill.
Det måste vara tillfredsställande när du lyckas?
– Ja, säger Josefin och ler.
– Och det ser man även hos barnen när de får vara delaktiga i vad vi ska göra.
Att hon och hennes studiekamrater kan träffas en dag i veckan och diskutera och reda ut frågeställningar har stor betydelse framhåller hon, liksom stödet från arbetskamrater och chef.
– Jag har väldigt hjälpsamma kollegor. Om det är något jag fastnar på i skolan kan jag fråga dem hur de tänker. Och jag har en chef som visar stort intresse för hur det går med utbildningen. Hon är engagerad. Hon frågar när vi träffas.
På frågan vad hon tycker om att göra när hon är ledig säger Josefin:
– Umgås med folk. Djur är givetvis en stor del av mitt liv. Har alltid haft häst, men har inte det för tillfället. Det får bli när jag är klar med utbildningen. Och sen är det väldigt kul att renovera. Det har vi gjort en del. Det är kul. Nu hjälper vi min syster och hennes sambo som precis har fått tillträde till sitt hus.
När Josefin ska beskriva sig själv kommer två ord fort: glad och positiv. Hon funderar en stund och säger sedan:
– Jag har ett väldigt gott tålamod, så jag är ganska lugn som människa. Det är väldigt sällan jag hetsar upp mig.