På söndag om åtta dagar har närmare sex miljoner människor möjlighet att rösta fram de personer som på lokal, regional och nationell nivå får mandat att ange riktning och innehåll för Svenska kyrkan. Av allt att döma lär bara en liten del av de röstberättigade utnyttja möjligheten. Vid förra valet, 2005, röstade ungefär 700 000 människor. Det är 12 procent.
Oftast är lågt valdeltagande ett demokratiskt problem. Det är det inte nödvändigtvis i det här fallet. Det är ganska naturligt att de som är engagerade i kyrkan är de som i första hand röstar.
Däremot är det problematiskt att åtta av sammanlagt fjorton så kallade nomineringsgrupper på ett eller annat sätt utgår från politiska partier. Det ska inte förstås som att det skulle vara fel om socialdemokratiska eller centerpartistiska kommunalpolitiker är engagerade i kyrkans organisation. Det är lika oproblematiskt som att ett landstingsråd på sin fritid engagerar sig i Scoutförbundet. Nej, problemet är att de ställer upp i valet i egenskap av representanter för politiska partier.
På 300-talet gjorde kejsar Konstantin kristendomen till statsreligion i Rom. I Sverige skildes kyrka och stat vid millennieskiftet. Då upphörde den konstantinska ovanan att blanda samman religionsutövning och världslig makt. Kyrkan blev fri från staten liksom staten blev fri från kyrkan. Mycket lyckosamt och hälsosamt. Detta innebar bland annat att tillsättandet av biskopar blev en fråga enbart för kyrkan och folkbokföringen blev en uppgift för Skatteverket. Sverige blev inte en sekulär stat först år 2000. Den slutgiltiga skilsmässan hade föregåtts av en lång tids separation och var till stora delar symbolisk. Men viktig.
Trots skilsmässan finns kvarlevor av förhållandet. Dit hör Skatteverkets hjälpsamhet med att driva in kyrkoavgiften. I någon mån kan den särbehandlande hjälpsamheten försvaras med att Svenska kyrkan förvaltar ett gemensamt kulturarv – kyrkobyggnaderna. En annan, oförsvarbar, kvarleva är de politiska partiernas nomineringsgrupper.
I en debatt anordnad av den teologiska tankesmedjan Seglora Smedja fick företrädare för de sex största nomineringsgrupperna diskutera bland annat det partipolitiska inflytandet. En av deltagarna, Hans Olof Andrén, som kandiderar för POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, var föga överraskande starkt kritisk till partipolitiken i kyrkan. Han fick mothugg av flera av deltagarna som menade att POSK inte står för någonting särskilt, utöver systemkritiken. Medan de – moderater, socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater och folkpartister – genom sin partitillhörighet tydligt signalerar till väljarna vilka värderingar de står för.
Läser man POSK:s handlingsprogram måste man till viss del ge dess kritiker rätt. Och när det uppdagas att några POSKare i Eskilstuna på regional nivå (stiftsfullmäktige) ställer upp för andra partier, minskar trovärdigheten betänkligt. Samtidigt är det märkligt att påstå att det krävs en partipolitisk beteckning för att väljarna ska veta vad kandidaterna står för. Något slags beteckning är vägledande, men nog kan man tänka sig mer upplysande etiketter än ”moderat”. Vad en moderat ideologi (om en sådan finns) innebär när det kommer till kyrkopolitik är allt annat än uppenbart.
Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna ställer inte upp i kyrkovalet. Däremot har vänsterpartister, folkpartister och kristdemokrater bildat nomineringsgrupper. Skillnaden kan tyckas betydelselös men är ett principiellt viktigt steg och signalerar att V, FP och KD som partier inte ämnar lägga sig i kyrkliga angelägenheter.
Jag ska inte uttala mig om följderna av partipolitikens inflytande på vad somliga kallar ”folkkyrkan”. Kritiken riktas mot politiska partier som fortsätter hålla liv i den konstantinska kvarlevan, sammanblandningen av kyrka och stat.