Att pengarna tycks ha plockats ut lite hipp som happ, utan riktiga beslut och efter eget skön, är så överklantigt att man snudd på faller i gråt.
Med raka puckar och riktiga protokoll hade ingen höjt på ögonbrynen över ersättningar som ligger lägst i Sverige på listan över landstingsrådslöner.
Den bistra sanningen är dock att det bara är att bita ihop. Snöra på sig kängorna och fortsätta gå.
Vad ska vi annars göra? Hur ser alternativet till en demokratiskt styrd vård ut?
Vare sig när det gäller kryptogamer eller sjukvård finns några enkla hokuspokuslösningar att tillgå.
Vill vi ha svamp är det bara att bekväma sig ut på jakt bland barren.
Och vill vi ha demokratisk kontroll över sjukvården så måste vi ha förtroendevalt folk som efter bästa förmåga gör vad de kan för att hålla koll på att våra surt förvärvade används som de ska.
För man behöver inte precis vara marxist för att instämma i det där med ” av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” när det gäller sjukvård.
Och skulle man till äventyrs vara av den sort som tycker att den som har råd att slanta upp också bör ha rätt att paxa först för ny höftled och framfallsoperation så är det bara att kolla in närmsta diagram som jämför kostnaderna för sjukvården i USA med den i Sverige och Europa.
Sjukvård byggd på privata försäkringssystem har en tendens att kosta skjortan. I USA tar sjukvården dubbelt så stor bit av BNP som i Sverige och de flesta andra europeiska länder. Ända saknar massor av amerikanska medborgare sjukförsäkring.
De som har råd går desto oftare till doktorn. För som de ömkliga hypokondriker vi innerst inne är vill vi egentligen aldrig ha doktorn längre än en armlängd bort. Hade vi bara råd skulle vi antagligen alla skaffa oss en livmedikus som varje dag stod redo med blodtrycksmanschetten när vi kom hem från jobbet.
Har vi tillgång till doktor så ränner vi helt enkelt dit i tid och otid. Efterfrågan är oändlig.
Men om behovet ska styra istället för efterfrågan så är det svårt att tänka sig en viktigare syssla för en demokrat – än att försöka fördela sjukvårdens resurser hyfsat vettigt.
Till det behöver vi klokt folk vi själva valt och litar på. Sådana vi kan peta om de gör fel.
Kanske är det stora misstaget i Sörmland helt enkelt att sjukvårdspolitikerna haft för dåligt betalt. De verkar ju snarast ha gjort någon sorts dygd av att rulla sig i tjära och fjädrar och snudd på småskryta med att de har sämst betalt i hela landet. Och sen lite i lönndom och skymundan trixat till sig några extra procentenheter.
Det kanske är så att vi får det vi betalar för. Tycker vi det är viktigt med demokrati och vård efter behov och vill ha duktigt folk som för vår talan måste vi kanske vara beredda att pröjsa.
Annars blir det bara stolpskotten kvar i de demokratiska församlingarna.
Vad svampen anbelangar finns heller inga enkla lösningar. ”Här finns svampen – senaste fyndplatserna” skallade Expressens löp i veckan och försökte ge intryck av att den som köpte tidningen fick med en komplett guide och vägbeskrivning till närmaste kantarellfält.
Bara att gå ut och skörda, liksom.
Sorry, men svampplockning är kitsligare än så. Några gräddfiler gives icke. Det är bara att snöra på sig kängorna och gå.