Bettan är butikskontrollant. Det är ett väktarjobb, och hon är inte anställd av någon butik utan av Securitas. Handlarna köper butikskontrollanttjänsten på samma vis som de köper annan bevakning. Hennes uppdrag går ut på att upptäcka butiksstölder och stoppa tjuvarna.
När Bettan jobbar är hon inte klädd i uniform som andra väktare. Hon och hennes butikskontrollantkollegor är klädda som vilka som helst. De rör sig runt i butikerna precis som om de handlar. Läser på etiketter och extraprisskyltar, och lägger varor i sina korgar.
‒Ibland ber vi personalen att spara lite tomma kartonger som vi kan ha, avslöjar Bettan.
När man väl har lärt sig kan man stå på långt håll och ändå se. Man liksom vet att någonting kommer att ske.
Det är långt ifrån säkert att ens butikspersonalen vet att det är kontrollanter i butiken. I vissa fall är det till och med ett önskemål från butikschefens sida att ingen ska veta vilka tider de är där.
Än mindre vet förstås tjuvarna. Bettan berättar att många blir mycket förvånade när hon kliver fram och ber dem följa med in i vaktrummet med sitt nyligen tillgripna stöldgods.
‒De brukar fråga var jag har stått någonstans, berättar hon.
Inte ens de mest notoriska tjuvarna går säkra, trots att de efter flera gripanden borde känna igen henne till utseendet.
‒När man väl har lärt sig kan man stå på långt håll och ändå se. Man liksom vet att någonting kommer att ske, säger hon.
Lärt sig vad? Vet hur då? Bettan har lite svårt att förklara sin yrkesskicklighet.
Det finns inget normalt beteende i en butik, berättar hon. Alla kunder beter sig olika. En del handlar snabbt, andra skrotar runt i godan ro. En del är strukturerade, andra irrar fram och tillbaka. Ändå är det någonting hos tjuvarna som skaver. Som ger henne en känsla i magen som säger att allt inte står rätt till.
‒Vi lär oss med åren. Det tar lång tid att lära in, och varje gripande innebär en ny lärdom, säger hon.
Samma avvikelser som tjuvarna visar tror Bettan att man se även hos just butikskontrollanterna. En del vanliga kunder med ögonen på skaft kan ibland missta en kontrollant för en tjuv, berättar hon.
‒Vi har samma beteende som tjuvarna. De har hänt att folk gått fram till butikspersonal och sagt att 'den där ska ni nog ha lite koll på', säger hon och skrattar.
Butikskontrollanterna arbetar oftast i par. Tidigare var det vanligt att Bettan och hennes kollegor arbetade ensamma, men klimatet har hårdnat. Under de snart tolv år som Bettan har arbetat tycker hon att det har blivit betydligt råare. Som butikskontrollant tillhör hon också den grupp väktare som löper störst risk att utsättas för hot och våld.
‒Vi söker ju upp problemen. Och det kan bli väldigt otrevligt. Alla är inte glada att se en. Ibland kan de vara flera stycken, och det är ju inte direkt som att jag går runt i hockeyutrustning. De gapar och skriker, och jag har fått mina smällar, berättar hon.
Även planeringen bakom stölderna ser annorlunda ut i dag mot för ett antal år sedan, berättar Bettan. Spontansnattaren blir alltmer sällsynt och har fått ge plats för mer beräknande tjuvar med utmejslade metoder.
‒Det har eskalerat de senaste sju-åtta åren. I dag är det vanligt med utländska ligor och grupper av människor som stjäl. Fler verkar livnära sig på det, och åker och runt till flera städer, berättar hon.
Det är vanligt att de mer professionella tjuvarna använder olika hjälpmedel. Här i Eskilstuna finns flera exempel på tjuvar som varit klädda i våtdräkt, för att enkelt kunna gömma undan varor. Preparerade väskor, specialsydda kläder och barnvagnar är tre andra exempel.
Tjuvarnas förslagenhet ger dock inte Bettan mycket för.
‒De blir duktiga på sitt. Men vi blir duktigare, säger hon.
Varför ska jag behöva betala mer för varor för att folk stjäl? Det gör mig galen. Det är ett driv i mig. Och i stället för att gnälla gör jag någonting åt det.
Det som kan störa henne är att tjuvarna har det så lätt som de har det. Hon tänker främst på de utländska ligorna. Det är lätt att ta sig till Sverige, lätt att operera här och straffen för de som döms är förhållandevis milda. Många kommer undan billigt, tycker hon.
‒Det är lite frustrerande.
Hon kämpar dock på. Hur många butikstjuvar hon tagit genom åren vet hon inte, men en kollega i Västerås som har arbetat ungefär lika länge och som för bok över sina gripanden har nyligen passerat 1000.
Det som driver Bettan att fortsätta tror hon är hennes starka rättspatos. Butiksstölder är ett stort problem som kostar mångmiljonbelopp för handeln, och som i slutänden drabbar kunderna.
‒Varför ska jag behöva betala mer för varor för att folk stjäl? Det gör mig galen. Det är ett driv i mig. Och i stället för att gnälla gör jag någonting åt det.
Och trots snart tolv år i yrket och ett allt råare klimat tänker Bettan fortsätta. Det är psykiskt påfrestande att spana på andra människor och följa dem runt i butiker, men det finns en tjusning i det också, tycker hon.
‒Det är nog nåt fel på mig, för jag älskar den här grejen.
Fotnot: Bettan heter inte Bettan, eller ens Elisabet, men det är ett av hennes smeknamn.