För 25 år sedan var jag i Sarajevo som journalist. Staden var belägrad. Bosnien-serbiska krypskyttar låg på kullarna runt staden och siktade mot allt som rörde sig. På de mest befolkade gatorna hade stora containrar ställts upp som skydd mot kulorna. Vid det laget hade kriget pågått i två år. Alla kände någon som hade dödats.
Nere vid floden Miljacka stod ruinerna av det gamla nationalbiblioteket. Det hade bombats ned till grunden redan i krigets inledningsskede.
Sarajevo är en mångkulturell stad. Under mina besök slogs jag av hur självklart det var för de allra flesta att flera av d e stora världsreligionerna fanns representerade. På ett avstånd av några hundra meter inne i centrum låg en stor moské, en katolsk och en grekisk-ortodox kyrka och en judisk synagoga.
Genom århundradena hade Sarajevoborna utvecklat en modern, kosmopolitisk livshållning. Den serbiska hypernationalismen ville bomba bort den delen av historien. Och mest ville de bomba bort det muslimska arvet. Det var därför de hade siktat in sig på biblioteket.
Där inne fanns det historiska arvet, texterna, dokumenten, som visade att det mångkulturella faktiskt kunde fungera.
Jag brukar tänka på Sarajevo när det blossar upp debatter om det svenska samhällets förhållningssätt till andra religioner eller kulturer.
Vi brukar säga att vi är ett öppet och tolerant samhälle. Det är något som skiljer oss från många andra, mer diktatoriska länder. Som Iran eller Saudiarabien. Eller de serbiska nationalisternas ideologi på Balkan under 90-talet.
Ändå blir det ett våldsamt ståhej när en av världsreligionerna, islam, vill hålla böneutrop från en moské i Växjö. Moskén har sökt tillstånd för två utrop i veckan om tre minuter vardera och under den senaste veckan har nätet och tidningarna fyllts av argument som säger att vi inte borde tillåta detta.
Men varför då?
Sex minuter i veckan kan ju inte på något sätt störa den offentliga miljön. Inte mer än biltrafiken eller glassbilen eller för den delen kyrkklockorna som ringer till gudstjänst på söndagarna.
Den enda rimliga förklaringen till motståndet är att de som vill förbjuda sådana begränsade böneutrop känner en större värderingsmässig samhörighet med mullorna i Iran eller prinsarna i Saudiarabien eller de serbiska nationalister som ville bränna ned biblioteket vid Miljackafloden än med de människor inne i Sarajevo som stod upp för det mångkulturella samhället.
Själv minns jag vilken tröst det var att kyrkorna, moskéerna och synagogorna trots allt överlevde Balkankriget på 90-talet.
Och biblioteket? Det är återuppbyggt.