Det var en marsmorgon 2018. Bim Elvin som bodde i Stensund tog bilen in till jobbet i Trosa.
– Det var riktigt halt ute, bara på sträckan in till jobbet var det tre bilar som låg i diket. Jag stannade till men de hade alla redan hjälp på väg.
Väl inne på jobbet på bageriet började hon förbereda för dagen. Men när hon skulle gå ut med gatuskylten var olyckan framme. Hon halkade och slog bakhuvudet i stentrappan och skylten träffade pannan.
Bim måste ha svimmat och hittades först efter 30 minuter, där hon låg på den iskalla backen med skylten över sig.
En dam med rullator kom till hennes undsättning.
– Hon hjälpte mig upp på bena igen. Jag trodde allt var okej med mig och att jag bara hade svimmat så jag jobbade vidare. Men mamma, som är sjuksköterska, ville att jag skulle åka in till sjukhuset.
Föräldrarna åkte in med henne och i bilen förlorade hon känseln i hela kroppen. Hennes pappa bar in henne på akuten.
– Jag hade bara känsel i naveln, i övrigt kände jag inte kroppen. Jag kunde fortfarande prata men talet var påverkat och jag kunde inte se.
På lasarettet röntgades Bim. Röntgen visade inga frakturer, men man kunde konstatera att hon fått en kraftig hjärnskakning och minnesstörning. Under den neurologiska undersökningen minns hon att kroppen inte hängde med och att hon inte kunde le eller röra ansiktet.
Dagen efter besökte hennes föräldrar henne.
– Jag kände inte igen dem, rösterna var bekanta men jag kände inte igen dem.
Hon minns hur hon trodde att hon aldrig skulle kunna gå igen när hon låg där på sjukhuset. Men efter några dagar fick hon tillbaka känseln på höger sida.
– Jag är evigt tacksam för hur personalen på avdelning nio på Nyköpings lasarett stöttade mig, de fick mig att skratta och se framåt trots att jag var livrädd.
Det dröjde ytterligare någon månad innan känseln kom tillbaka på vänster sida. Hon klarade sig inte själv och fick hjälp med allt från att duscha till att klä på sig av familjen.
– Mormor "vabbade" med mig första tiden. Stödet från henne, mamma och pappa och brorsan har varit otroligt, säger Bim.
I dag bor hon ensam igen. I samma veva som den där olyckliga marsmorgonen köpte familjen ett café längs Trosaån.
– Det har varit mammas och min dröm sedan jag var liten, säger Bim.
Två månader efter olyckan deltog hon vid invigningen.
Än i dag kan benen vika sig under henne och synen försvinna och läkarna säger att det rör sig om en tillfällig hjärnskada.
– Nu är jag glad för de små sakerna i livet och att jag inte är sjukpensionär. Förr tänkte jag att det aldrig händer mig något men plötsligt var olyckan framme. Hade det inte varit för den där snälla tanten som hittade mig vet jag inte hur det hade gått. Det vore fantastiskt kul att träffa henne och tacka henne personligen.