En lång rad tecknade långfilmer från Disnreystudion visar detta tydliga mönster, från "Snövit" med alla dvärgarna från 1937, till dagsaktuella "Frost" med snögubben Olaf.
Det är nästan alltid skurkrollen eller de där sköna lirarna i biroller som etsar sig fast i minnet.
Walt Disney visste att vårda sina skurkar redan på ett tidigt stadium, och har alltid gett dem ganska gott om svängrum.
Men minst lika viktiga som klassiska skurkar, som alla tidiga häxor, som Cruella De Ville, som var så bra i "Pongo" att hon har återanvändes även i "Bernhard och Bianca", och som den ondskefulle Scar från "Lejonkungen", är de riktigt sköna birollerna.
Självklart är Shere Khan, gärna då i Olof Thunbergs fantastiska dubbning, en stor del av behållningen i Djungelboken. Men vad vore äventyret utan björnen Baloo, ormen Kaa, den stolte överste Hathi, kung Louie och dessa skönt avslappnade och coola gamar?
I "Bernard och Bianca" är det än tydligare. Utan flygarässet Orville på Albatross Airways skulle historien vara ganska blek.
I "Aristocats" återfinns skurken och den riktigt sköna liraren i en och samma gestalt – betjänten Edgar, som tillsammans med hundarna svarar för de verkligt ljuvliga scenerna.
"Aladdin" skulle vara ett ganska ordinärt äventyr utan anden Genie, men utan att förta Dan Ekborgs dubbning så måste man höra originalet med Robin Williams åtminstone en gång.
I "Björnbröder" är det älgarna Tuck och Rutt, i "Ringaren i Notre Dame" är de stenstoderna och i återbesöket i djungeln i "Tarzan" vilar ett stort ansvar på de förvisso väldigt väl tilltagna axlarna på storviltjägaren, en skurk i stil med boven Gaston i "Skönheten och odjuret", men i den senare sagan hade vi hela arsenalen med förtrollade husgeråd.
"Den lilla sjöjungfrun" skiljer sig från de övriga filmerna på flera sätt. Här saknas de här starka biorollsfigurerna, och här går man så långt så att man ger birollen det omöjliga uppdraget att spela ordningsman.
— Fullkomligt otänkbart, skulle Hathi sagt.
Nästan ensam om att locka till skratt vid sidan av sjöjungfrun är den obildade måsen Mozart. Men den grundläggande historien om omöjlig kärlek är så stark i sig, och skurken så mäktigt nattsvart., så man klarar faktiskt den utmaningen.
Ordningen är lite rubbad i "Röjar-Ralf" som ställer gamla föreställningar på högkant. Här är det plötsligt den tidigare så givna birollsinnehavaren som fått huvudrollen, men historien är kantad med en rad kändisar från spelvärlden.