Det finns dock inga garantier för att fortsättningen blir lika smidig. Omröstningen i fullmäktigegruppen i måndags utföll 15-7. Utslaget är tydligt men ett visst stöd för Kjell-Erik Israelsson fanns också.
Det är möjligt att det saknar betydelse för den fortsatta processen. Eller så betyder det en del. I ett läge där det i partiet finns kvardröjande missnöje med avsättningen, kan det bli problematiskt om den som höll i yxan tar över. Därför gör Moderaterna kanske klokast i att inte hämta den nya gruppledaren ur gruppstyrelsen. En ledare som inte haft del i tidigare konflikter har ett större manöverutrymme.
Moderaternas gruppledarbyte borde även ge en nystart till den borgerliga oppositionen i Eskilstuna. På kort sikt hänger mycket på dynamiken mellan den nya moderatledaren och Folkpartiets gruppledare Niklas Frykman, för närvarande Alliansens informella ledare.
Och så handlar det om oppositionspolitikens innehåll. Här har det hänt mycket på senare år. Från att i praktiken ha accepterat sin eviga plats i opposition har de fyra partierna börjat uppträda som en tänkbar styrande koalition. Alliansen presenterar gemensamma budgetförslag och agerar mer enat i nämnderna. Den gemensamma politiken har breddats och fördjupats.
Denna mandatperiod har hittills också varit fri från ogenomtänkta alliansutspel som nej till heltäckande klädsel i skolan och krav för längre öppettider på restaurangerna – ”mer drag på krogen” som folkpartisterna uttryckte det.
Men något saknas fortfarande i oppositionspolitiken. Allianspartierna tycks vara uppriktigt ointresserade av Eskilstunas fysiska gestaltning och säger instinktivt nej till förskönande insatser som ombyggnaden av Fristadstorget. Den lokala bostadspolitiken och frågan om Eskilstunas roll i regionen väntar fortfarande på svar från de borgerliga.
Kanske hänger Alliansens svala intresse för dessa frågor samman med Moderaternas hållning till de kommunala bolagen som partiet vill sälja ”i princip”, som det heter i partiprogrammet. Vilket betyder att det kommunala energibolaget och det kommunala bostadsbolaget ”i princip” inte kommer att kunna användas till Eskilstunas utveckling, att hundratusenkommunen ”i princip” kommer att sakna kommunala hyresrätter och att kommunens hushåll ”i princip” får betala högre fjärrvärmetaxor, i likhet med invånare i andra kommuner som sålt sina energibolag.
Den kraft som Alliansen har lagt på att kritisera avtalet om det nya Statt visar också att fingertoppskänslan inte är vad den borde vara. Eskilstuna har det bättre med än utan hotellet. Det är vad som räknas politiskt 2014.
Sammantaget ger det ett intryck av Alliansens politik som lite för grå, lite för gnällig, lite för världsfrånvänd, lite för provinsiell och stillastående.
En opposition måste förstås opponera, sätta fingret på svagheterna i majoritetens politik och vara ett allmänt irritationsmoment. Det kan Eskilstunaalliansen.
Men oppositionen får inte bli uteslutande reaktiv. Den måste kunna välja sina strider och ibland helt släppa blicken från opponenterna, göra en självständig analys av de politiska utmaningarna och teckna en egen positiv framtidsbild av Eskilstuna.