Han ligger ned i en monter också. Men då i form av en benhög och ett kranium med det röda hårsvallet intakt trots 600 år i myllan. Det var så han såg ut när han hittades i Bockstens mosse utanför Varberg 1936.
Den stilige silikonkillen har tagits fram med hjälp av röntgenläkare, plastikkirurger, skulptörer och modellmakare. Sedan 2006 möter han nu upp i dörren, iklädd mantel, struthätta och tidstypiska frontsnörskor. Smått snutfager,smärt och med lagom outgrundlig blick. Han skulle säkert göra sig bra på Tinder och ge upphov till en och annan swajp.
Just därför blir man en smula förvånad när museiguiden börjar lägga ut texten om världens enda kända pålade mosslik.
Det var 11-åriga Thure Johansson som hittade Bockstensmannen på själva midsommarafton 1936. Thure hjälpte sin pappa att harva torv när något plötsligt fastande i harven. Ett smalben och en hög med kläder. Dagen efter cyklade Thures brorsa till fjärdingsmannen och anmälde att ett lik påträffats i mossen. Fjärdingsmannen tog med sig landsfiskalen och stadsläkaren upp till mossen där de hittade en död människa liggande framstupa fastpålad med ekpålar, en driven rakt genom hjärtat. Sedan de konstaterat att liket inte var färskt preskriberade de det eventuella mordet och bad kyrkoherden i Grimetons pastorat att ombesörja begravningen.
Och där kunde Bockstensmannens saga varit all om inte stadsläkaren samma kväll råkat chefen för Varbergs museum på en tillställning i stadens societetshus. Museimannen spetsade öronen när han fick höra talas om liket i mossen. Istället för begravning blev det iltransport till museét och en lång radda undersökningar. Fyndet var unikt, för aldrig, varken förr eller senare, har ett så välbehållna medeltida benknotor och kläder påträffats. Den syrefattiga torvmossen hade gjort susen och bevarat både textilier, hud och hår till eftervärlden.
Genom åren har det sedan vägts, mätts och forskats på både längden och tvären och historikerna tror sig nu ha en ganska klar bild av vem Bockstensmannen var och hur han såg ut. En välbärgad man i 35-årsåldern med höftben och ryggrad som vittnar om att han ofta färdats sittande till häst.
Och det är nu förvåningen sätter in. Hör här:
– Det mesta tyder på att Bockstensmannen haft riklig tillgång på mat. Utseendet på hans skelett ger vid handen att vi har med en ganska rundhyllt man att göra. Kulmagen bör ha varit betydande, berättar vår visningsguide - som dock inte har några svar på varför denne mullige man togs av daga och pålades ned i Bockstens mosse.
Själv kan jag inte sluta grubbla över vad det är för fel på vår egen tid. Om vi nu vet att karln var kort och tjock och hosorna satt som korvskinn om magen - varför i hela friden avbildar vi honom då som en ung Adonis?
Blir fyndet mindre unikt, dämpas fascinationen och minskar museipubliken om Bockstensmannen avbildas med ölmage och hängstjärt, såsom han förmodligen verkligen såg ut när det begav sig?
Pallar vi inte en fet Bockstenskille?