När Robin Johansson var 17 år blev han nekad kortis av LSS-handläggare och beslutet mynnade ut i besvikelse.
‒Vi tyckte att det var konstigt. Till rektorn på skolan sa handläggaren att jag och min fru inte ville ha kortis till vår son. Samtidigt fick vi höra att det inte fanns någon plats på kortis för honom, säger Börje Johansson sittandes vid köksbordet.
Runt på bordet ligger massvis av papper, olika beslut, brev och utskrivna lagar. Efter lite efterforskning i ärendet fick Börja Johansson reda på handläggaren hade fel.
‒Vi överklagade till länsrätten och fick rätt. Det var första gången en handläggare ljög för att spara pengar, säger han.
Robin Johansson är förståndshandikappad autistisk. Ett av de stora problemen för honom är vid förändringar i hans dagliga rutiner.
‒Han behöver rutiner och en kontinuerlig vardag. Om den förändras för drastiskt kan han få panik och helt enkelt inte fungera, säger Börje Johansson.
När Robin Johansson var färdig med skolan fick han möjligheten att börja på daglig verksamhet. Det är kortfattat en plats dit han åker för att göra lättare arbetsuppgifter och träffa människor.
För att inte rubba rutinerna i hans vardag beslutade föräldrarna att ha honom hemma, utan ersättning, under en period tills det att öppnade sig plats på gruppboende i Flen.
Efter tre år hemma ansökte Börje Johansson om en plats till sonen och Robin Johansson flyttade in på ett gruppboende, där han nu bor.
‒Han trivs verkligen jätte bra. Underbar personal och handledaren på den dagliga verksamheten tog verkligen hand om Robin, säger Börje Johansson.
Efter ett tag för Robin Johansson i den dagliga verksamheten beslutade kommunen att handledarna skulle ha två i stället för en person att ta hand om.
‒När han fick hälften så mycket uppmärksamhet och stöd fungerade det inte för honom. Då fick vi ett papper från dåvarande enhetschef att Robin inte klarade den dagliga verksamheten och behövde flyttas till en annan plats, säger pappan och fortsätter:
‒På den nya platsen gör de samma sak som Robin gjorde när han var tio år, där anser jag att man inte arbetar för att utveckla honom.
För att ta sig till den nya dagliga verksamheten blev Robin Johansson erbjuden att Samres skulle skjutsa honom. Det fungerade inte.
‒Där igen var det oregelbundet. Olika människor, olika stop och olika bilar som fick Robin ur balans.
Istället beslutades det att Robin Johansson skulle promenera till den dagliga verksamheten och om det var riktigt dåligt väder fanns det en bil på gruppboendet till förfogande.
‒Taxin sa vi upp och sparade säkerligen en hel del pengar till kommunen. Robin betalade självklart de resor han var tvungen att ta med bilen på boendet, vilket vi tyckte var en bra lösning.
Sedan kom beslutet som upprörde Börje Johansson. Kommunen beslutade att dra in bilen på boendet.
‒Först hade de en buss, sen en mindre bil och nu ingen bil alls. När jag frågade områdeschefen om hur min son ska ta sig till den dagliga verksamheten eller handla mat förklarade han att Robin kunde ta taxi eller införskaffa en "dra-maten". Det var droppen, säger Börje Johansson.
När han sedan fick höra att socialförvaltningen skulle rekrytera tre nya chefer för att två skulle försvinna förstod han inte resonemanget bakom det.
‒Hur kan de säga att de behöver sparas pengar när de gör sådana rekryteringar. Här skiljer man på skit och pannkaka.
Tillförordnad avdelningschef för äldre och personer med funktionsnedsättning i Flens kommun är Josefin Sandqvist. Hon dementerar att indragningen av bilar för gruppboenden är för att spara pengar.
‒Utskicket som gjordes till föräldrarna var slarvigt formulerat. Det handlar inte om besparing utan det är för att integrera de boende till allmänheten i stort, säger hon.
Hon förklarar också att de boende fortfarande kommer att ha tillgång till bil.
‒Tidigare har bilen stått utanför boendet hela dagarna, även när den inte använts. Nu flyttas bilarna till stadshuset där kommunens bilpool ska finnas. De bilarna går att boka och då får en handledare hämta den för att sedan hämta ut de boende, säger Josefin Sandqvist.
Socialförvaltningens nya rekrytering av tre chefer för att ersätta de två som slutar och i samma veva prata om besparingar på gruppboenden håller hon med om att det skickar dåliga signaler.
‒Absolut, men igen - det handlar inte om besparingar. Sen får man komma ihåg att alla inte har råd att ha en bil stående utanför sin bostad hela tiden. Bara för man bor på gruppboende ska man inte få det betalt för sig, säger Josefin Sandqvist och fortsätter:
‒Andra kommuner har det så att de boende själva får leasa bilar till sina boenden. Vi har valt att göra det så att de får tillgång till kommunens leasade, men då får någon handledare gå de tre minuterna från boendet till kommunhuset och hämta en. I och med det kommer situationen för de boende inte förändras väsentligt.
När Börje Johansson får höra svaren blir han upprörd.
‒Hur kan de säga att de inte handlar om besparingar. I min erfarenhet är det en röd tråd genom hela socialförvaltningen. I andra kommuner har man till och med en handledare på varje autist, så fungerar det tydligen inte i Flen.