Tryggve Rosin har ställt cykeln bakom den rödvitrandiga avspärrningstejpen och står och betraktar det som fram tills på söndagskvällen var dansbanan ovanför Torshargs IP. Han har under många år varit Torshälla-Nyby IS vaktmästare på idrottsplatsen. Det luktar bränt. Kvar finns bara dansbanans stenfundament, och förvridna metallformationer.
– Det är bedrövligt, suckar Tryggve Rosin. Dem har haft många äventyr i sig den här dansbanan.
LÄS MER ► Tryggve Rosin minns den nedbrunna dansbanan: "Den har haft många äventyr i sig"
Det är inte första gången det rapporteras om skadegörelse på Torshargs IP. Så sent som i maj skrev Eskilstuna-Kuriren om hur Torshälla-Nyby IS ledsnat på nedskräpning och skadegörelse på idrottsplatsen. Tränaren Rahman Ali Khalid uttryckte då uppgivenhet över bristen på gehör från kommun och polis trots att klubben gång på gång uttryckt oro över vad de upplever som tilltagande skadegörelse.
Han konstaterade då att det som börjat med nedskräpning och hjulspår efter sladdande mopeder eskalerat till försök att sätta eld på förråd och byggnader.
– Vi har en gammal rund, fin byggnad på området som kanske inte är k-märkt, men som borde vara det. Den borde kommunen vara rädd om, sade Rahman Ali Khalid då.
Den gamla runda, fina byggnaden på området, dansbanan, brann alltså sent på söndagskvällen ner till grunden. Även en container och en byggnad med omklädningsrum eldhärjades. Även på Edvardslundsskolan sattes en container i brand. Byggnaden med omklädningsrum lyckades brandkåren rädda.
– För mig och oss andra som jobbar här på Torsharg har det varit en tidsfråga innan något sådant här ska inträffa. Det är så tråkigt med en sådan här byggnad som bär på så många minnen för så många Torshällabor, säger Rahman Ali Khalid.
Kommunen har den senaste tiden satt in utökade bevakningsronder med Securitas för att försöka lösa problemet med ungdomsgäng som samlas vid idrottsplatsen kvälls- och nattetid. Problemet, menar Rahman Ali Khalid, har dock kvarstått. Han menar att det finns ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått. Såväl föreningsliv som politiker och inte minst föräldrar måste dra sitt strå till stacken för att få till en förändring.
– Vi som förening gör ju vad vi kan. Vi öppnar våra armar och säger att alla är välkomna hit. Men alla är inte intresserade av idrott. Vart ska de ta vägen? Är fritidsgårdarna öppna? Föräldrarna måste fråga sig – vad gör mina barn ute klockan tolv, ett på natten? Politiker, samhälle och vi föräldrar måste ta ansvar och lösa det här problemet tillsammans.