Råvarorna hämtar hon på Coop, Ica och andra matvarubutiker i närheten. Ja, datummärkningen har gått ut förstås, maten är inte längre säljbar, utan på väg till soptunna och destruktion.
Just i det läget rycker Andrea Hvistendahl ut med sina grytor och kastruller och håvar in den otjänliga födan i flykten.
Fast egentligen är det ju inget fel på käket, förutom siffrorna på datummärkningen.
Vid spisen plockar hon sedan fram sitt konstnärliga kunnande och skapar goda och närande rätter som hon serverar till galleribesökarna. Gratis. Antar att hon hade fått med hälsovårdsnämnden att göra om hon tagit betalt.
No Waste Cooking kallar Hvistendahl sin utställning. För det är ju inte bara för att hon gillar glada gäster som hon släpat in en köksspis på Studio 44 i Stockholm.
Snarare handlar det om att väcka frågor omkring mathanteringen. Samtidigt som vårt matintresse just nu svämmar över alla bredder – E-nummer, närodlat, ekologiskt – så kastar vi mer mat än någonsin. 100 kilo per person och år, enligt vissa beräkningar.
Mjölk som gått ut, ägg som inte är pinfärska, frukt och grönsaker med någon enstaka brun fläck i skalet.
Mer blandfärs än oxfilé, visserligen, men ändå. För nötet och grisen går det på ett ut.
Grejen är att vi både handlar och lagar för mycket. Det blir rester. Och dom vill vi inte äta upp.
Känner man igen sig eller känner man igen sig? Särskilt då om man skapat något på frihand som inte blivit helt lyckat. Att kasta direkt bär emot. Att däremot låta det liksom självdö i kylen. Stå några dagar, kanske få en hinna, eller rent utav ett litet äckligt mögel. Som gjort sedan för att hiva i sopen utan att anfäktas av samvetskval.
Blindskären är extrapriser, datummärkningen och att vi lagar för mycket. Nedsatt pris lurar oss att köpa mer än vi behöver, datummärkningen ses som skriven i sten i stället för en rekommendation och dessutom är vi usla på att beräkna hur mycket mat som kan tänkas gå åt, enligt Konsumentföreningen Stockholm.
Fast lösningen känns ju inte som att återin- föra brödpuddingen, måste jag tillstå. Den som vi tvingades laga i skolköket på 70-talet under överinseende av en hushållslärarinna med egna minnen från ransoneringen under andra världskriget. Tacka sjutton för att man satsade mer energi på tyska prepositioner än på ingredienserna i en stuvning.
Förresten använder Andrea Hvistendahl även förpackningarna i sin konstnärliga verksamhet. Tömda mjölkkartonger, köttfärstråg och brödpåsar förvandlas under utställningens gång till olika konstintstallationer.
Allt för att påminna om att det alldelels strax är dags för COP15. Vilket inte ska utläsas vare sig som ett E-nummer eller en kemisk formel - utan som FN:s femtonde klimattoppmöte, denna gång förlagt till Köpenhamn.
Axelsson om...
Eva Axelsson