Att 40-talisterna är på kryss mot ålderdomshemmen har gett avtryck på den ena teaterscenen efter den andra de senaste åren. "Sista dansen" och "I sista minuten" av Carin Mannheimer har fått publiken att både skratta åt och gråta över det oundvikliga åldrandet. En grupp som sällan syns på andra arenor har fått sin rättmätiga plats i offentligheten, inte tu tal om annat.
Ändå är det något som skevar när Dramatenchef Marie-Louise Ekman tar tag i samma tema i nyskrivna "Dödspatrullen". Titeln kommer sig av att det var just så hennes egen mamma brukade kalla hemtjänsten. . Det gör pjäsens gamla Alzheimerdrabbade Märta, spelad av Marie Göranzon, också. Hon är en mycket bestämd dam i glassigt rosa som nyss flyttat in i eget rum på hemmet. Innan hon ens fått upp tavlor på väggarna är hon igång och kurtiserar närmsta grannen Kurt, en slagrörd gentleman som inte tvekar att korka upp bästa whiskyn när han väl fått in den nyanlända på rummet. Och vips, får ordet "dödspatrull" en ny betydelse...
Scenografin är av omisskännligt Ekmansk, pastellfärger och grovt tillyxade rullatorer som känns igen från konstprofessor Marie-Louises eget måleri.
Till en början blänker det till av existentiella frågeställningar. Dottern, Lil Terselius, vill så innerligt gärna att lilla mamma ska trivas. Det skulle mildra hennes eget dåliga samvete över att hon inte kommer på besök så ofta som hon tycker att hon kanske borde.
Men ganska snart drar hela upplägget mot buskis. Det pratas och pratas, men inte så särskilt mycket blir sagt. Det haltas och stapplas och fars på sned. Märta blir allt mer burdus och trycker ned den stackars Kurt i limbo. Visst skrattar vi i publiken en del, men frågan är åt vad. Stelheten, stapplandet och minnesluckorna?
Det känns ihåligt, och åtminstone jag får aldrig klart för mig vad det egentligen är Ekman vill säga.
Marie Göranzon och Örjan Ramberg gör så klart heroiska insatser. Men inte ens skådisar av deras kaliber kan trolla med knäna. "Dödspatrullen" är välspelad, men så mycket mer blir det inte.
EVA AXELSSON.