Vissa dagar blir detta faktum mer tydligt än andra. Som när det finns folk som inte begriper att det går att vara kritisk mot representanter för både den ena och den andra religionen, kulturen, politiska inriktningen och gud vet vad, beroende på vad som har timat i världen. Det är fattigt att ansluta sig till en grupp eller åsikt och inte våga ifrågasätta den – och sig själv – vid behov.
Hela den koncentration av motpoler som vi i icke krigsdrabbade länder numera möter överallt utom i verkligheten (tjafs utövas sällan mellan två människor som ser varandra i ögonen) bygger på antingen eller.
Motpolerna gäller överallt, i svåra som simpla ämnen. Som musik: förr var det Elvis eller Tommy Steele. Beatles eller Rolling Stones. Kanske ledde motsättningarna till dålig stämning då också, men jag antar att folk med avvikande åsikt i tiden före sociala medier inte hotades med gruppvåldtäkt eller uppsprättning eller andra förfärligheter.
Just nu är julmusiken på sina håll föremål för "antingen eller". Det finns till och med spellistor på Spotify för julmusikhatare. De är inte helt konsekventa. "Hang me in the Christmas tree" och "Jultomten är faktiskt död" känns visserligen inte som traditionella jullåtar, men handlar icke desto mindre om den stundande helgen.
Jag tror så här: det går att tycka om vissa jullåtar och inte gilla andra. Tänka sig! Inte ens i julmusikbranschen finns det något svart eller vitt, utan mest en gråskala av bjällerklang och stråkar och mer eller mindre hiskeligt kitschiga skivomslag. Det borde vara svårt att avsky men lika svårt att älska precis all julmusik.
En grupp har jag stor förståelse för, om de skulle gå och bli julmusikhatare in i märgen: butiksanställda. Jag antar att de till slut inte hör musiken, men vi som jobbar i kontorslandskap vet att det krävs massor av energi för att koppla bort allt från monotont pladder till ringsignaler som kan väcka de döda. Så om en butiksanställd behöver gå till skogs och skrika rakt ut efter att inte ha hört "Mer jul" med Adolphson och Falk sjuttitusen gånger på raken så säger jag inget om den saken.
Faktum är att många medier har rapporterat om julmusikens negativa påverkan på folks mentala hälsa. Dock kan jag inte tänka mig att vi som lyssnar av ren lust blir mer knasiga än vi redan är. Och om den dagen kommer då vi helt enkelt tröttnar på julmusik – det skapas ju i ärlighetens namn bara nya versioner av gammal musik hela tiden – så går det alltid att fortsätta njuta av detaljer: Louis Armstrongs kluckande vibrato i "White Christmas". Den fantastiska 1800-talstexten av Erik Axel Karlfeldt i "Lucia" med Sara Isaksson (en av Sveriges bästa röster, för övrigt). Stråkarna i "O come all ye faithful" med Sarah McLachlan. Den fradgande julvreden i "Fairytale of New York" med The Pogues och Kirsty MacColl.
Det finns oändligt mycket fin julmusik, tycker jag. Men så kan jag också välja när jag vill höra den.