Klockan är halv två på måndagseftermiddagen den tredje oktober. Då kommer ett larm in till Räddningstjänsten i Flen. Det brinner i en ladugård på Schedewij Säteri.
‒Spånfläkten i ladugården hade fattat eld. Fläkten suger upp allt spån som blir till när vi gör golvplankor. Än i dag går det inte att konstatera varför spånfläkten fattade eld.
Det säger Carl Palm, som driver det anrika säteriet. När ladugården börjar brinna har Carl Palm precis landat på Arlanda. Två timmar senare är han hemma.
‒Det var nästan kusligt. När jag kom hem hade hela ladugården brunnit upp, det var bara metallskrot kvar och ingen sot, den hade blåst bort i den starka vinden, säger Carl Palm och fortsätter:
‒Men det pyrde lite och det fortsatte det att göra i ungefär ett dygn.
Leif Söderman är anställd på säteriet och har hand om golvproduktionen. Det var han som såg att det plötsligt började ryka och komma rök från ladugårdens tak. Då ringde han till brandkåren.
‒Brandkåren kom efter 15 minuter. Men redan då hade elden tagit sådan fart att de inte kunde rädda byggnaden. Istället fokuserade de på att elden inte skulle sprida sig till den andra ladugården och framförallt inte till det hus där vi har vår flispanna som ger värme till alla områdets byggnader. Brandkåren gjorde verkligen en bra insats, säger Carl Palm.
Ladugården som brann ner byggdes 1930 och användes fram till 1999 för mjölkproduktion. Därefter har byggnaden använts för produktion av golv och uppfödning av änder. Under branden fanns cirka 1000 änder i byggnaden. Men i hettan från elden smälte deras nät och de kunde flyga iväg och klara sig oskadda.
‒Elden spred sig också till ladugården bredvid, där vi vanligtvis har boskap. Men eftersom det var oktober så gick de fortfarande ute och var alltså inte inne i byggnaden, säger Carl Palm.
För Carl Palm var branden en tragedi. Produktionen av golv och framförallt uppfödningen av änder är en viktig inkomstkälla för säteriet. Carl Palm berättar att han lät sig sörja branden i en dag. Men därefter var det dags att fokusera på att fixa situationen.
‒Det följde mönstret bryta ihop, bita ihop och komma igen. Jag hade grävmaskinen på plats för sanering fem dagar efter branden, säger Carl Palm.
Utmaningen låg i att säkerhetsställa vårens uppfödning av änder. Men tiden var knapp. En betonggrund skulle behöva gjutas innan vintern kom. Och väntetiden på stora hallar är vanligtvis fem månader. Carl Palm började ringa runt för att se om det fanns hjälp att få. Och det fanns det.
‒Jag ringde min jaktvän Stefan Söderström som driver Formbetong i Katrineholm. I början av december kom de hit och arbetade från sju på morgonen till nio på kvällen med att gjuta grunden, säger Carl Palm och fortsätter:
‒Och sedan ringde jag till min vän Erik Kåbring på företaget EKAB, som utför gräv och maskinarbeten . Med hans hjälp fick jag en hall levererad efter två månader i stället för fem.
Men trots all hjälp och stöd som Carl Palm har mött har tiden efter branden inte varit lätt.
‒Vi har förlorat sex månaders inkomst från vår golvproduktion, vilket motsvarar fem till sexhundra tusen. Dessutom så täcker inte försäkringen allt, säger Carl Palm.
‒Även om Länsförsäkringar har varit hjälpsamma. I alla fall än så länge, lägger Carl Palm till med ett litet skratt.
Den nya ladugården står nu på plats. Den är 1320 kvadratmeter i stället för 1400 som den förra var. Ladugården har de mått som ett ridhus brukar ha.
‒Tanken är att hallen ska kunna ha alternativa användningsområden i framtiden. Ladugården är nu mer modern. Det är fördelen med att det brann ner, nu kunde vi bygga något som var mycket bättre, säger Carl Palm.
Den nya ladugården ska stå färdig om två veckor. Då är planen att arbetet med änder ska dra i gång och inom tre månader är målet att golvproduktionen ska dra i gång.