En filmmogul som anklagas för att i decennier ha utnyttjat, trakasserat och våldfört sig på kvinnor i kraft av sin ställning som en av Hollywoods absolut mäktigaste män är de senaste veckornas stora samtalsämne.
Filmproducenten Harvey Weinstein har pekats ut som ett svin och praktarsel av värsta sort som tvingar till sig sex och kränker kvinnliga skådespelare och andra medarbetare i olika produktioner. De har antingen gått med på hans önskningar eller hållit tyst om vad de utsatts för av rädsla för att annars riskera sina karriärer i en mansdominerad (och uppenbart rutten) amerikansk filmbransch. I spåren efter skandalen har hashtaggen #metoo, där kvinnor i hela världen genom att dela den i sociala medier talar om att de själva blivit utsatta för sexuella trakasserier eller regelrätta sexövergrepp och våldtäkter, fått begreppet viral att framstå som otillräckligt.
Det är som om avslöjandet som publicerades i The New York Times för 14 dagar sedan blev droppen. Flodvågor av vrede, medkänsla och insikt sköljer över världen.
Erfarenheter som de allra flesta av oss (både män och kvinnor) tryckt undan och försökt glömma eller inte låtsas om, väller upp inombords och nu känns som att vi inte kommer att hålla käften längre.
I alla fall hoppas jag att vi inte stillatigande kommer att se på när någon utsätts för sextrakasserier eller fysiska övergrepp. Dessutom vill jag att alla vi som har utsatts vågar erkänna det för oss själva och kan kasta av oss den eventuella skuld, skam och obehag som vi upplever när minnena kommer.
Det var ju inte vi som gjorde något fel. Möjligen hade vi misstolkat signaler. Men det var den andra parten som totalt vantolkade oss (eller troligen sket i att ens försöka läsa av oss)
För egen del har Weinstein-affären inneburit att saker jag helst velat glömma flutit upp till ytan igen. Då menar jag inte alla fysiska övergrepp som tafsande och "pussygrabbing" av okända på krogar, konserter och i kollektivtrafiken, som jag utsatts för genom åren, utan situationer där jag har känt mannen/killen i fråga och blivit så grymt besviken över att vår relation inte var som jag trodde/ville.
Det ovälkomna kramandet i arbetssituationer, inviten efter en kvälls samtal på en konferens när man bara försökt vara trevlig och killkompisarna som plötsligt började komma med sexanspelningar eller ännu värre.
Särskilt ledsen blir jag när jag tänker på en killkompis jag hade under tonåren. Vår relation var helt platonisk, vi hade i stället massor att snacka om. Musik och litteratur först och främst, men även film och till och med sport. Kul hade vi hur som helst ända tills en kväll när vi hade suttit och lyssnat på musik i hans rum. Hans familj var bortrest. Jag gick ut i köket för att hämta ett glas vatten, och när jag vände för att gå tillbaka stod han där. Naken på underkroppen.
Jag sa ingenting utan gick raka vägen hem. Men vår relation blev sig aldrig riktigt lik igen. Jag kunde inte släppa tanken på att min vänskap och alla våra diskussioner vägde lättare än hans sexualdrift. Då var jag bara ett objekt.
Samtidigt som jag tänker på den där och andra incidenter blir jag också väldigt tacksam över alla schysta män som finns och alltid har funnits i mitt liv. Ni har namn som Roland, Erik, Per, Patrik, Staffan, Jeff, Karl och Petter, namn som tafsarna, sextrakasserarna och sexövergriparna drar i smutsen.
Till er vill jag bara säga tack för att jag får vara människa tillsammans med er.