Ibland är jag gräsligt snål. Tycker det är svårt att slänga saker. Slöseri liksom. Vill inte påstå att jag lider av nån samlargen men ibland är det svårt att skiljas från sina prylar. De kan ju vara bra att ha plötsligt. Om inte den här veckan så kanske om tre veckor? Eller om ett år? Eller om....eh... tio år?
Extra svårt är det om det är felfria kläder eller skor. Men när det gått så långt att prylarna faller sönder... då blir det pinsamt. På riktigt.
Det hände mig nyligen. Jag hade letat efter nya sandaler både i fysiska skobutiker och på nätet. Min storlek fanns inte i de modeller jag fastnade för och jag fick beslutsångest. Öppnade en garderob hemma där jag har en del skor och what? Det fanns ju flera sandaler där. Lite deppigt blev det, hade ju varit kul med nåt nytt - men plockade i alla fall ut ett par som jag inte använt på flera år. Fantastiskt sköna. De skulle få en ny chans. Cyklade till jobbet med sandalerna på. Hur sköna som helst. Men när jag gått 20 meter på jobbet kändes det konstigt. Lättare liksom. Hade jag inte spänt remmarna ordentligt? Jag drog åt lite till. Blicken drogs samtidigt mot den lilla svarta klacken. Det var ett stort uppluckrat hål i den. Konstig sko. Gick till chefen och pratade om dagens jobb. Ännu slappare sandaler. På golvet syntes plötsligt en massa svarta smulor. Gick till min plats. Sneglade på sandalerna igen. EN tråd höll ihop överdel med underdel. Hålen i klackarna hade blivit större. En liten stig av fnas och svarta smulor från mina sandaler ledde från chefens plats till min. Vid min plats var det ingen stig utan en rejäl smulhög.
En minut senare kom chefen förbi och utbrast: ""Oj så mycket jord du har på golvet vid din arbetsplats Ingar!"
Nä. Ingen jord. "Bara" helt obotlig materialutmattning.
Det blev nya sandaler inköpta vid första bästa rast.
Och: behöver jag säga att från och med nu gäller att alla kläd- och skoinsamlingar ska utnyttjas maximalt. Tänk så trevligt att fungerande ägodelar kan glädja någon annan innan de förfaller i smulor.