Det kommer en period i livet då man får möjlighet att pröva sina vingar. För Christer Östmark kom den stunden i samband med 50-årsdagen. Efter 28 år som sjukskötare på Mälarsjukhusets barnklinik i Eskilstuna begärde han tjänstledigt för att följa sitt hjärta.
– Min yngsta dotter slutade gymnasiet och såg inte ut att bli kvar i stan, då tänkte jag att nu har jag frihet att göra vad jag vill, säger Christer.
Blev volontär
Christers kall har alltid varit att hjälpa utsatta människor. Det hade han också gjort under sina 28 år på kliniken och genom ständiga bidrag till välgörenhet. Men han ville göra mer. Under en kurs i tropikmedicin i Uppsala kom han i kontakt med hjälporganisationen Läkare utan gränser och ansökte om att få tjänstgöra som volontär i utvecklingsländer. 2001 fick han sitt första uppdrag och åkte därefter till Sudan.
– Första dagen var nästan chockartad. Visst hade jag sett på TV att folk lever i hyddor, men det är svårt att ta in det intrycket från en skärm. Jag är en ganska hygienisk person och nu plötsligt stod jag på ett stampat jordgolv, det luktade koskit och barnen hade flugor som kröp över ansiktena och i näsan.
Döttrarna godkände
Men Christer vande sig och snart kände han att han hade hittat rätt. Det märkte hans två döttrar när de lite senare kom ner på besök.
– Jag sa att jag trivdes med den här typen av jobb och att jag gärna ville fortsätta. De sa att det märktes på sättet jag pratade och att det var okej. Men de ville inte att jag skulle åka till Afghanistan.
Det gjorde Christer ändå.
– Barnen var olydiga när de var små så nu tänkte jag att jag kunde vara lite olydig jag med, säger Christer med ett finurligt leende.
”Man gör en insats”
Därefter har det fortsatt. Först var det Sudan igen under nio månader, sedan Mozambique i två år och så en kortare period i Etiopien. När vi träffas har han precis kommit hem efter två år som sjukskötare för Röda Korset i Uganda. Under en tioårsperiod har han alltså knappt varit hemma i Sverige alls.
Vad är det som driver dig att vara borta så mycket?
– Det finns ett så stort behov i världen, och på ett helt annat sätt i utvecklingsländer än här. När jag är där känner jag att jag gör en insats för utsatta människor.
Känner du inte ibland att behovet är för stort, att det blir hopplöst?
– Hade jag känt hopplöshet hade jag inte kunnat fortsätta jobba. Det handlar om att hela tiden ta små steg mot förbättring.
Läs mer i onsdagens papperstidning.