När jag var liten fredagsstädade min mamma lägenheten varje vecka. Dammade, dammsög, torkade. Mamma visste precis hur och i vilken ordning sysslorna skulle utföras. När pappa kom hem från jobbet var städningen klar. Det är mycket oklart om han ens visste vad mamma ägnat eftermiddagen åt.
Minnet av barndomens städvanor dyker upp när jag läser Fanny Ambjörnssons ”Tid att städa”, en bok som vill uppmärksamma, undersöka och problematisera den vardagsstädning som ofta är både osynliggjord och nedvärderad.
Fanny Ambjörnsson konstaterar att vardagsstädning är starkt genuskodad. Traditionellt är det kvinnor som har städat hemmen och det är uppenbart att mammas städvanor färgar den egna föreställningen om städning. I de djupintervjuer som Ambjörnsson gjort med både kvinnor och män i olika åldrar visar det sig att kvinnorna ofta relaterar till hur mamma städade. För som Siw Malmkvist sjöng i slutet på 60-talet: ”Mamma är lik sin mamma, vi städar och vi skurar och vi dammar”.
Det är mamma som ser och fördömer, uppmuntrar och formar – sätter städstandarden helt enkelt. Säkert är det fler än jag som känner igen mig. Min egen mamma kunde inte tillbringa mer än en timme i mitt hem utan att greppa en disktrasa eller något annat städverktyg och rycka in där hon tyckte att det behövdes bäst. Ofta suckade hon djupt när hon satte igång.
För något som Fanny Ambjörnsson också konstaterar är att städning väcker känslor – allt från dåligt samvete och tristess till stolthet. Och i relationer är städning en av de största konfliktorsakerna.
Men trots att ingen slipper undan städningen – till och med den som köper städhjälp måste ju plocka först – är det en osynliggjord lågstatussyssla. Under hemmafrueran på 1930- och 40-talen fick städningen visserligen en viss uppmärksamhet. Hemarbetet kartlades och analyserades och nya uppfinningar som tvättmaskin och dammsugare förväntades underlätta för kvinnan i hemmet. Men någon status fick städandet ändå inte. Och när kvinnorörelsen växte fram på 60-talet fnös de mest åt dammsugaren. De ville ju bort från hemmet, ut i arbetslivet.
I bokens djupintervjuer uppmärksammas olika aspekter av städning – inte minst jämställdhetsfrågan och vem-städade-sist-grälen som ingen som försökt leva ihop med någon annan kommer ifrån. Men lika intressanta är reflektionerna över hur mammas städstandard skapar livslånga förväntningar och dåliga samveten.
Fanny Ambjörnssons analys är att städningen fått så låg status och är så förbisedd just för att det är en repetitiv syssla. Städning skapar inget nytt, tar tid och måste utföras om och om igen. Den blir på det sättet raka motsatsen till det moderna samhällets fokus på framsteg och utveckling.
Fanny Ambjörnssons egen förhoppning är en politik som tar städningen på allvar och snarare låter sig inspireras av den. Istället för att försöka bli av med städningen kanske vi skulle kunna omfamna den och se något positivt i den repetitiva och improduktiva aktiviteten. Och i dessa klimatomvälvande tider är det lätt att hålla med Fanny Ambjörnsson om hennes slutsats: Att diskutera hur ett samhälle städar och tar om hand om sitt skräp och sina rester är en utmärkt utgångspunkt för hur väl vi ombesörjer våra gemensamma behov.