Staden Bradford i det nordengelska rostbältet har många saker att vara stolta över. Duktigt rugbylag, en mäktig industrihistoria, band som New Model Army och The Cult. Sedan har de också Smokie och seriemördaren Yorkshire Ripper. Båda härjade i Bradford på 1970-talet.
Nu är jag elak. Givetvis. Få band är väl så söndermejade av sluggersugna kritiker som bandet Smokie.
Aftonbladets Markus Larsson kallade dem för ”ett Mora träsk för vuxna” för tjugo år sedan. Det ligger något i det fortfarande. Annat än ett pyrande förakt för folklig popkultur, naturligtvis.
Smokie uppstod i ett sådant där hålrum i musikhistorien som rockhistoriker knappt vill tala om. Året 1975, då de slog igenom stort, var ett sådant hålrum. Den coola rockens kreativa källflöde med Rolling Stones i spetsen hade näranog drunknat i en marinad av sprit och droger, punkens explosiva energi låg på jäsning. Då kom Smokie med sina smäktande popballader som på ett mycket märkligt sätt har överlevt likt ett stelnat fossil i en jukebox.
Det band som står på Lokomotivets scen under fredagskvällen har emellertid inte en enda av de ursprungliga medlemmarna kvar. Sångaren Mike Craft kom med på 90-talet liksom gitarristen Mike McConnell. Keyboardisten Martin Bullard och trummisen Steve Pinell anslöt båda 1986 och basisten Terry Uttley, den enda kvarvarande originalmedlemmen, är sjukskriven och ersatt av en ung vikarie.
Sammantaget gör detta att man faktiskt sitter och glor på ett coverband. Som förvaltar ett varumärke som i princip levt på en handfull gamla hits sedan starten. Det är nog detta faktum, att Smokie är något slags artificiellt reservdelsband, som gör att många kritiker genomskådar dem som ett falsarium.
Hur låter det då? Till en början låter det jäkligt illa faktiskt. Skrälligt, svajigt och ostämt. Inte minst i andra låten ”Something’s Been Making Me Blue”. Bandet är otajt som en dålig morgon i replokalen. Men det tar sig senare. Mike Crafts sångröst är dock så hest skärande att man kommer på sig själv med att vilja erbjuda karln en halstablett. Och herregud, måste verkligen gitarristen Mike McConnell dra av ett solo i VARENDA låt?
Bäst är faktiskt Smokie när Crafts sångröst desarmeras av de andras körsång. Som i de gamla hitarna ”Wild Wild Angels” och ”Whiskey in the Jar”. I övrigt är det ganska eländigt och mossigt. Och måste de verkligen spela Creedence-låten ”Have You Ever Seen the Rain” när de har egna låtar? Det här är nostalgi i ordets allra dammigaste bemärkelse.