I Danmark har en sådan historia just rullats upp. I toppen av skandalen befinner sig Socialdemokraternas partiledare Helle Thorning-Schmidt. Hon och hennes parti är motståndare till den starka och mätt med svenska mått rätt ohämmade privatiseringsvåg som gått över Danmark de senaste åren. I frågan om friskolor har Thorning-Schmidt uttalat sig kritiskt och uppfordrande. Så här skrev hon 2002 i en debattskrift om föräldrar som väljer att sätta sina barn i friskolor:
”Den enskilda familjen har ofta goda skäl. Men sammantaget er det ett uttryck för ett skifte, där snäva pedagogiska hänsyn prioriteras framför folkskolans kvalitet. Det är viktigt att barnen i ett område går i samma skola – med alla de intryck från olika miljöer som det medför. Det är det kitt som motverkar social och kulturell splittring.”
Nu ger Thorning-Schmidt helt plötsligt efter för det ”medelklassens snäva egenintresse” som hon tidigare kritiserat. Hon har nämligen placerat en av sina döttrar i en friskola, en skola som av tidningen Politiken betecknas som elitskola. Och visst, Thorning-Schmidt har goda skäl: Flera av dotterns vänner har börjat på friskolan och därför vill även dottern gå på den skolan. Ett skäl så gott som något. Men vad hände med kittet som skulle motverka social och kulturell splittring?
Socialdemokraternas vice ordförande, Mette Frederiksen, uttryckte sig 2005 ännu mer uppfordrande:
”Det är fel att föräldrar med resursstarka barn sätter sina barn i privatskola så snart det blir problem i folkkolan. Alla har ett ansvar för att den fungerar. Det betyder att man måste bli kvar där och ta upp kampen för att förbättra skolans kvalitet”.
Men även Mette Frederiksen har valt att sätta sin dotter i en friskola. Det var visst viktigare att dottern fick gå i en mindre skola, där Mette Frederiksen hade möjlighet att lära sig namnen på dotterns klasskamrater, än att kämpa för kvaliteten i folkskolan. Men Mette Frederiksen menar inte att hon egentligen ändrat åsikt.
Och när de danska tidningarna ändå var i gång med att sätta dit Socialdemokraterna, avslöjades att Socialdemokraterna är det parti vars folketingsledamöter i störst utsträckning sätter sina barn i friskolor. Partiets kritiska hållning till dessa skolor är dock oförändrad.
Den cyniske kan hävda att politiker bara är människor, att de precis som alla andra utnyttjar de fördelar som systemet tillåter, och att politikernas uppgift är att lagstifta bort orättvisor – inte att fungera som föredömen. Det var väl ungefär så Mona Sahlin, om än i mildare ordalag, förklarade att så många ledande socialdemokrater ansökt om Rut-avdrag, trots partiets moraliskt motiverade motstånd mot skattereduktionen. Det duger inte.
Det är en märklig föreställning att människor inte kan förväntas handla utifrån sina egna värderingar förrän dessa har blivit lagar. Den som anser att det är viktigt och rätt att föräldrar delar lika på föräldraledigheten, bör och kan göra det även om försäkringen inte är tvådelad och även om det betyder att familjen får något sämre ekonomi en period. Den som anser att det är osolidariskt att placera sina barn i fri- eller privatskola, ska inte göra det även om det är tillåtet och även om det kan förväntas ge barnet bättre förutsättningar. Svårare än så är det inte – eller just så svårt är det. För vanliga människor såväl som för dem som frivilligt tagit på sig uppgiften att beskriva och forma ett samhälle som de uppfattar som gott, anständigt och rättvist.