Vancouver 2010 och frågan är hur Sverige ska komma i närheten av guldglansen senast.
VET INTE om du minns?
Men Turin 2006 innehöll blågula toppar som flera olympiska spel på 1990-talet inte kom i närheten av. I Italien för fyra år sedan radade Sverige upp framgångar. Sprintåkarna flög fram, Anna Carin Olofsson dominerade i skidskyttespåren, Anja vann i slalom, Curlingdamerna sopade hem förstaplatsen och som kronan på verket – Nicklas Lidström dundrade hem hockeyguldet till Tre Kronor.
Det var då.
Med start i morgon är det Kanada som gäller och åtskilliga av hjältarna för fyra år sedan är med fortfarande.
Anja, ACO, Lidas, Björn Lind och lag Anette Norberg i curling för att nämna några är på plats igen.
Och med risk för att bli övermodig:
Sverige har en jättechans att göra ett ungefär lika starkt spel som senast.
Fast det gäller att ha flyt. Att det smäller till direkt. Allt för att den där vinnarkänslan ska få fart, växa till sig och spridas i OS-byn.
Det får inte bli som i exempelvis Albertville 1992.
Visserligen vann Pernilla Wiberg i storslalom men i övrigt fick vi nöja oss med några brons och tidningen Expressen tryckte till och med blanka sportsidor i frustration över uteblivna framgångar.
Nagano 1998 och Salt Lake City 2002 var dessutom ännu tunnare. Åtminstone om man ser till guldmedaljer.
Inte en enda svensk klev överst på pallen under de spelen. Det jag minns mest från Nagano är i stället tuffe hockeybacken Ulf Samuelsson. Gråtande fick han beskedet att han skulle få lämna laget eftersom han inte längre var svensk utan amerikansk medborgare.
OLYMPISKA SPEL är häftigt.
Det är en speciell känsla att samlas framför tv:n och hoppas, hoppas, hoppas.
Man behöver inte vara speciellt sportnördig för att ryckas med.
En blågul framgång och en hjälte eller hjältinna som ser till att ”Du gamla du fria” spelas kan få den mest kallhamrades ögon att fuktas.
OS ÄR coolt på många sätt.
Det är nu sporter som ingen människa normalt ägnar en tanke åt blir stora.
Jag säger bara curling.
Är det nån förutom promillen utövare som bryr sig när det inte är OS?
Nix.
Men i några veckor är curling ingen sopsport. I stället kryper man nästan in i rutan för att hjälpa den där stenen att hamna rätt i boet.
Sjukt?
Visst, men också charmen med OS.
SVERIGE KAN göra succé igen.
Det räcker att rabbla namn som Charlotte Kalla, Helena Jonsson, Anja Pärson, Anna Carin Olofsson-Zidek, Hanna Falk, Emil Jönsson, Marcus Hellner, Björn Lind och Tre Kronor så förstår man att det kan bli riktigt kul. Men som sagt:
En bra start är viktigt. Helst redan på lördag kväll. Då kör damerna sin första skidskyttedistans och Helena Jonsson får gärna klippa till direkt.
MITT I natten till söndagen är det dessutom kval i shorttrack.
Inte för att det är någon svenskgren. Men tänk om det blir som för åtta år sedan. Det var då Steven Bradbury från Australien tog historiens kanske mest osannolika guld.
Alla ramlade utom han.
Såna tävlingar vill man inte missa.
Antar att det är därför man just under OS glor på det mesta.
Utom nordisk kombination.
Där går smärtgränsen.