Som man frågar får man svar. Den av Moderaterna beställda Skopundersökningen ställer till exempel frågan om EU-samarbetet underlättar överenskommelser på miljöområdet. Svarspersonen behöver knappast vara intresserad av att gå och rösta för att svara jakande på den frågan.
Schlingmann drar stora växlar på svarspersonernas åsikter om vem som bäst företräder Sverige i EU. Margot Wallström vann, därefter kom utrikesministern och statsministern på delad andra plats. Fyra procent tyckte att Mona Sahlin skulle göra det jobbet bäst. Det är för all del intressant information, men vad har det med parlamentsvalet att göra? Till det kan vi ju varken rösta på Wallström, Bildt, Reinfeldt eller Sahlin.
Svenskarna gillar EU mer och mer, vi förstår att EU påverkar vår vardag och att gemensamma lösningar ofta är att föredra framför ett lapptäcke av lagstiftningar. Men i förhållande till EU är vi framför allt nationalistiska. Det är storleken på det svenska inflytandet som intresserar, inte partipolitiska skiljelinjer. Och i det avseendet spelar det ingen roll om 30 eller 80 procent av svenskarna röstar i parlamentsvalet. 18 av de 785 parlamentsplatserna tillfaller svenska ledamöter alldeles oavsett valdeltagande. Därför engagerar inte parlamentsvalet.
På sätt och vis är det en begriplig hållning. Den svenska samsynen om till exempel välfärdsstaten, om mänskliga rättigheter och om offentlighetsprincipen blir tydlig i kontrasten till andra länder. Statsministerns påbud om borgfred i början av veckan var också i linje med föreställningen om Sveriges unisona röst i Europa.
Nationellt medlemskap men individuell rösträtt – är EU-konstruktionen för intrikat för att vi ska orka bry oss? Kanske, för tillfället. Men det finns ingen anledning att tro att det måste förbli så. Det tar tid att vänja sig vid att de politiska valen inte längre bara består av det välkända och inbördes relativt enkla förhållandet mellan kommun, landsting och riksdag. I en federation som Tyskland är väljarna vana vid att representeras både regionalt och individuellt, och valdeltagandet är högt.
Nu är ointresset för att gå och rösta till EU-parlamentet dessvärre inte ett svenskt särdrag. I Tyskland – som ju kan det där med komplicerade val – uppskattas valdeltagandet bli snudd på lika lågt som i Sverige. Tyvärr kan vi inte luta oss tillbaka och förvänta oss att valdeltagandet blir högre bara för att vi vänjer oss vid vårt EU-medlemskap. Inställningen att medlemskapet i första hand och högsta grad är nationellt kan lätt resultera i ett ständigt lågt valdeltagande.
Schlingmann har rätt på en punkt. Valrörelsen måste handla om sakfrågor. Vad mer är, valrörelsen måste handla om personer. Budskapet om vad de olika partierna vill med Europasamarbetet når inte riktigt fram till väljarna, därför är person minst lika viktigt som parti. När Socialdemokraterna säger att jobben är viktigast, förstår ingen vad det betyder. Ska Marita Ulvskog slåss för kompetenshöjande utbildningar i hela Europa? Eller ska Olle Ludvigsson försöka utverka satsningar på den offentliga sektorn? Kanske ska de lista ut hur Sverige kan få större regionala bidrag som de kan lägga på nystartsjobb. Vem vet.
Men när Gunnar Hökmark (M), Olle Schmidt (FP), Carl Schlyter (MP), Inger Segelström (S) och Eva-Britt Svensson (V) häromdagen i radio livligt debatterade telekompaketet och förslaget om att lagstifta fram en obligatorisk mammaledighet på sex veckor – då förstår folk vad politiken handlar om och hur ledamöterna röstar. Då blir det tydligt att det finns stora skillnader i synen på vad EU ska befatta sig med. Varje sådan debatt är en knuff mot valurnan.
Vi måste få se och höra mer av ledamöterna. De måste ställas mot varandra, provoceras och grillas precis som våra nationella politiker. Parlamentarikerna är inte tjänstemän som utför ett förutbestämt jobb för Sveriges riksdag. De är folkvalda och ska behandlas som sådana.