Att människor är oroliga är självklart. Men är det lika självklart att skriva ut signalement undrar då vän av ordning.
Svaret är nej. Av flera skäl. Det främsta är att det inte är tidningens uppgift att lösa brott. Det är polisens.
Det andra är att många av offren faktiskt inte kunnat ge ett sådant specifikt och tydligt signalement att man automatiskt kan identifiera gärningsmännen.
Och signalement kan dessutom leda helt fel.
2017 stal en man en lastbil som han sedan körde som en vettvilling genom centrala Eskilstuna. Jag pratade med ett ögonvittne som precis sett föraren hoppa ur lastbilen och sprungit iväg.
- Han hade blont lockigt hår.
Det jag såg framför mig var en halmgul kalufs med korkskruvar som föll som en gloria runt huvudet. Det gick inte ihop med andras vittnesskildringar. Jag ringde tillbaka.
- Är du säker på att han var blond?
- Ja.
- Hur blond då? undrade jag.
Det visade sig att mannen hade mörkt råttfärgat hår. Per definition sannolikt askblond i passet, men knappast blond på det sätt majoriteten associerar till. Vi publicerade aldrig något signalement. Mannen greps och dömdes ändå.
Tidningen har vid enstaka tillfällen publicerat signalement. Enligt det pressetiska systemet ska vi vara mycket försiktiga med det. Det krävs synnerliga skäl, för att skydda den enskilde, men också eventuella anhöriga. Dessutom ska vi undvika publiceringar som kan bringa missaktning för en etnisk grupp eller annan minoritet.
Trots det kan ibland brottets art och allmänintresset anses så starkt att man kan bortse från dessa hänsyn. Syftet ska vara att publiceringen ska kunna leda till ett gripande eller förhindra nya brott. Men då bör signalementet vara tillräckligt säkerställt och specifik för att tydligt särskilja en misstänkt gärningsman från andra.
Senaste gången tidningen gjorde det var i samband med en uppmärksammad våldtäkt i en hiss. I det fallet hade vi en bild på den misstänkta. Bevisen var starka och mannen var identifierad och internationellt efterlyst. Han greps efter flera år, men inte på grund av vår publicering.
Problemet är att vittnens uppgifter oftast är för vaga. Som signalementen nedan, som vi har valt att inte publicera när fallen var aktuella:
En man av medellängd, smal kroppsbyggnad och cendréfärgat hår. Han bar träningskläder och pratar god svenska.
Eller:
Männen var av medellängd med ursprung i Mellanöstern. De bar mörka kläder och talar med brytning.
Båda signalementen skulle passa in för en stor grupp av Eskilstunas manliga befolkning. Inget av dem identifierar någon gärningsman eller förhindrar nya brott. Det enda ett sådant signalement skulle bidra till är att stilla din nyfikenhet och - kanske - bekräfta dina fördomar.