— Jag såg en liten annons i en laboratorietidning, ringde Sida och anmälde mig som volontär, eller fredskårist som det hette då.
1969-72 var Gunilla Sparell i Etiopien för första gången. Uppgiften blev att leda och undervisa sju män – som i början såg ner på Gunilla som kvinna – på ett gammalt leprasjukhus som byggdes till för att bli undervisningssjukhus i Lepra för hela Afrika. Det invigdes året därpå av kejsare Haile Selassie.
— När jag kom till Afrika första gången trodde jag att jag hamnat i helvetet, berätta hon. Det var regnperiod, jag bodde till en början utanför sjukhusområdet där jag skulle arbeta, fick en cykel att ta mig dit, men det var för "farligt" att cykla, så senare fick jag åka bil med sjukhuschefen i stället.
— Det var många leprasjuka och polioskadade att ta hand om, ingen visst vad hygien var, det fanns inget vaccin eller tillräckligt med mediciner att tillgå. Ett helsike helt enkelt. Jag undrade många gånger vad jag gjorde där!
Men sen visade sig solen i landet och befolkningen från sin ljusaste sida. Gunilla Sparell föll tydligen pladask och har därför varit i Afrika många gånger sedan dess; 1976-77, 1980-83 och 1986-88. Det har även blivit kortare besök under 90-talet – när hon åter bodde i Stockholm och undervisade infektionsläkare i praktisk tropikmedicin. Senare har det också blivit semesterresor, en studieresa som hon ordnade för några arbetskamrater och Gunilla har följt med dottern för att söka hennes rötter. Man säger att man ständigt bär en längtan tillbaka till Afrika när man en gång varit där.
— Det stämmer på mig, fortsätter Gunilla. Jag har varit i 18 afrikanska länder. Det är en otrolig skillnad på öst och väst, norr och söder.
Vilken är din bild av just Etiopien?
— Jag har fått lära känna ett land med hisnande vacker natur, vackra fåglar, vilda djur, spännande minoritetsbefolkningar, underbara blommor och mycket mer. Folk är otroligt vänliga och generösa om man inte råkar vara grävande journalist. Fängelserna är heller inte trevliga! Landet har utvecklats enormt sedan jag var där första gången.
Och du känner att du gjort en insats för den afrikanska befolkningen?
— Ja, och det finaste beviset är att befolkningen kallade mig för "The friend of the poor". Och så den här kedjan i guld (Gunilla visar smycket runt halsen), som de sparade ihop till för att ge mig.
En norsk väninna, Berit, gör entré under födelsedagsintervjun i villan i Kvicksund där Gunilla nu bor sedan tio år tillbaka. Berit erbjuder sig att gå ut med Gunillas lilla vovve Nettan:
— Berit och jag håller kontakt fortfarande, förklarar Gunilla. Vi träffades i Etiopien 1969. Berit hade ett forsknigslab. att tillgå, jag ett rutinlab. Jag tiggde nålar av henne, nålar som jag sen filade, kokade och kunde använda igen. Som nystartat forskningslab, bekostat av svenska och norska pengar, hade hon helt andra resurser än rutinlab.
— Det är härligt att ha sina vänner kvar efter så här många år. Jag har flera väninnor från Afrika-tiden som jag träffar regelbundet. Och nya vänner här i Kvicksund. Jag har underbara grannar. Trivs verkligen här och nu!
Gunilla Sparell lutar sig tillbaka i soffan och tar upp tråden igen. Hennes liv är mångfacetterat och inte alldeles lätt att greppa. Hon har levt lite utanför "ramen". Hon nämner i förbifarten att hon varit nära att "kolavippa" några gånger. En gång när hon körde fast med sin jeep i leran en becksvart Afrikanatt och bufflar kom mot bilen . . . men hon fick igång motorn i sista sekund. Och en annan gång när hon åkte taxi i Ghanas huvudstad Accra och taxichauffören stannade för att plocka upp en man som höll på att stenas till döds . . .
— Han låg i mitt knä i taxibilen och blödde. Jag har inte tänkt på händelsen på länge, men sen dök den plötsligt upp häromkvällen.
Dagens blivande 75-åring tycks äventyrligt lagd, levnadsglad, lekfull på något sätt och tycks inte riktigt bekväm med sitt ursprung bland sociteten och flärden i de finare kvarteren i Djursholm!
— Jag är nog mer jordnära på något sätt, accepterar alla människor. Kanske därför som jag ägnat mig åt det jag gjort. För på det sättet har mitt liv känts meningsfullt för mig. Liv och död går hand i hand.
— Första gången jag var i Etiopien adopterade jag också min dotter Saunet. Hon är född 1971 och vi stannade kvar till hennes 1-årsdag innan vi återvände till Sverige några år.
Hur var beslutet att adoptera?
— Det var många svenskar som gjorde det på 1970-talet. Jag hade en väninna som var sekreterare på Sida och det var hon som förmedlade. Saunet var så otroligt söt.
Saunet bor i dag i Stockholm och är 42 år.
Gunilla har även en biologisk son, Peder, som hon fick med en svensk man som hon också levde tillsammans med under många år. Sonen bor också i Stockholm.
— Men jag har inga barnbarn, det är "jäkla" orättvist, fortsätter Gunilla med ett litet leende. Jag har väninnor som har tio barnbarn . . .
Hur hamnade du i Kvicksund?
— Jag har en yngre syster som bor i Eskilstuna och en äldre bror i Vingåker, så jag ville flytta närmare dem efter att jag vårdat min mamma hemma i föräldravillan i Danderyd fram till att hon gick bort 2001! Och när man bott i Afrika länge drömmer man om ett rött hus med vita knutar, det har jag här.
Du ser så pigg och fräsch ut för din ålder. Något knep?
— Jag gör en halvtimmes gymnastik varje morgon innan frukost, var jag än är i världen. Vågar inte sluta med det för då vet jag inte hur kroppen skulle må . . .