Pia Högfeldt, från Eskilstuna, blev gravid juli 2015 och dottern Emma beräknades komma den 1 april 2016. Det är Pias första graviditet och allt ser bra ut. Hon är dock extra orolig eftersom hon jobbar på sjukhusets neonatalavdelning och vet hur fel en graviditet kan gå.
– Jag fick ett extra ultraljud. Men det såg jättefint ut hela vägen.
Första april kommer men Emma verkar inte vara redo att födas.
– Vid vecka 40 plus 6 dagar var vi trötta och uttråkade så vi gick ut och åt, berättar Pia Högfeldt och fortsätter:
– När vi kom hem på kvällen rörde Emma sig jättemycket i min mage. Och sedan kände jag henne aldrig igen.
Dagen efter får Pia värkar. Hon åker in till förlossningen tillsammans med sin sambo, Emmas pappa, Tobias Johansson. På plats hittar inte läkarna Emmas hjärtljud, och tror att hon har flyttat på sig i magen.
– Jag tänkte att hon kanske inte mådde så bra, att de kunde göra ett akut kejsarsnitt.
Men ultraljudet ger ett definitivt svar. Emmas hjärta har stannat.
– Läkaren var inte så pedagogisk. Han skrek bara rakt ut: ”det finns inget vatten, det finns inget vatten”.
I efterhand tror Pia Högfeldt att hon skrek rakt ut och kastade sig i sin sambos famn men minnena är suddiga.
Efter det svåra beskedet måste paret också förbereda sig inför att gå igenom en förlossning. Den ska vara vaginal, säger barnmorskan. De åker hem några timmar. I chock bakar Tobias bröd eftersom han planerat att göra det.
– Vi var lika döda som Emma var i magen, berättar Pia Högfeldt.
Det tar ett dygn innan Emma föds. Pia Högfeldt får värkar var trettionde sekund, lustgaser hjälper inte. Efter förlossningen lämnar de sjukhuset bakvägen och efter obduktionen får de inga tydliga svar på varför Emma dog. Läkarna kallar det plötslig spädbarnsdöd. Pia Högfeldt får veta att hon hade en liten moderkaka och att Emma hade vuxit mindre mot slutet.
– Barn dör inte för att de är friska, det vet jag ju eftersom jag jobbar med sjuka barn. Det finns inga som kämpar så mycket som barn i överlevnadssyfte så jag tror att Emma var sjuk på något sätt, men att de inte kunde hitta varför. Det fanns inte resurser nog för att undersöka.
Redan på förlossningen pratar personalen om det andra barnet. Om hur det ska gå att vänta ett nytt barn, om vikten av att föda vaginalt nu för nästa barn. Men det tar sju månader innan Pia Högfeldt och Tobias Johannson vågar igen. Denna gång får de många fler och tätare kontroller. Läkarna accepterar också att sätta igång henne efter fulla 38 graviditetsveckor.
– Vi blev lovade igångsättningen oavsett hur moget livmodern var, så gör man inte i normala fall men de lyssnade på oss, säger Pia Högfeldt och tillägger:
– Min dröm var att föda vaginalt, att höra ett barn skrika men det misslyckades så det blev ett akut kejsarsnitt istället.
Efter 48 timmars förlossning föds Pia Högfeldt och Tobias Johannson andra barn, Oscar. De njuter, men är också oroliga. De första sex veckorna sover inte Pia Högfeldt – istället känner hon på Oscar hela tiden. Han har kanske slutat andas? Till slut köper hon ett andningslarm.
– När jag såg den gröna lampan kunde jag somna, det var så stort. Jag var livrädd för att han skulle dö, säger hon och fortsätter:
– Jag inser nu att jag fick en jättedjup förlossningsdepression efter Oscar och fick kämpa för att komma till psykiatrin. Vi hade en BVC-sköterska som tyckte att allt skulle gå så himla bra nu. Vi hade fått vårt levande barn, nu skulle vi klara oss själva.
Sambon Tobias Johansson tillägger:
– Vi hade fått mycket stöd för att våga föda, det var fokuset och det var det enda vi orkade tänka på. Men ingen pratade om tiden efteråt och sjukvården släppte oss helt.
Oscar är idag ett och ett halvt år och mår bra.
***
Hanna Jerkenius, från Sparreholm, blev gravid i oktober 2015. Myran, som dottern kallades i magen, beräknades till den 20 juni 2016.
– Det var en normal graviditet, inga konstigheter. Vi var inne en gång runt Nationaldagen för minskade fosterrörelser, men allt såg bra ut, berättar Hanna Jerkenius.
Graviditeten går dock över den beräknade förlossningsdagen. Hanna Jerkenius går på sin kusins bröllop tillsammans med sin man Jonas Jerkenius. Där börjar hon få värkar.
– Vatten gick, men inte allt. Vi tog oss till förlossningen dagen efter och de undersökte mig men jag hade inte tillräckligt täta värkar och var öppen bara 2 centimeter så de skickade hem mig.
Hon tillägger:
– De sa att jag skulle bada. De gjorde inga ultraljud fast jag hade gått över i nästan två veckor.
På kvällen börjar hon blöda men sjukhuset svarar att det inte är något konstigt. Dagen efter får hon fler värkar.
– Det var riktiga och täta värkar. Det gjorde väldigt ont.
De sa att jag skulle bada. De gjorde inga ultraljud fast jag hade gått över i nästan två veckor.
Hanna och Jonas Jerkenius åker in till förlossningen igen. När läkaren letar efter Myrans hjärtljud hittar han bara Hannas puls. När han undersöker Myran med ultraljudet börjar han skaka.
– Han sa att det inte fanns aktivitet, att det inte fanns någonting. Han sa det många gånger och jag kommer ihåg att jag började skratta. Jag kände mig så lurad. Min man var mer sig själv, så han blev såklart ledsen.
De ger dottern namnet Juni och begraver henne. Obduktionen ger ingen förklaring till varför hon dog.
– En teori var att moderkakan hade slutat fungera och att hon fick syrebrist i magen. Hennes hjärtljudskurva var dock exemplarisk, säger hon och fortsätter:
– De kollade aldrig på ultraljud så de såg aldrig hur flödena såg ut när vi var inne första gången. Det är det man är förbannad över nu, man undrar om det hade ändrat någonting.
Som stöd får hon träffar en kurator. Och trots att de inte pratar om djupa saker, går hon dit i ett år efter förlossningen. Så blir hon gravid igen och tar kontakt med en psykolog för att få hjälp.
– Jag blev lovad guld och gröna skogar. Vi skulle få ett smörgåsbord med ultraljud och kontroller för nästa barn.
Trots det gråter hon jämt de sista graviditetsveckorna.
– Det var tack vare min psykolog som jag orkade föda. Jag fick sitta och gråta ut allting.
Först får Hanna Jerkenius löfte om ett kejsarsnitt efter 38 graviditetsveckor. Hon ska få ett brev om det, men inget kommer. Och när hon ringer, får hon höra att kejsarsnitt bara görs från vecka 39.
– Jag blev förkrossad och visste inte vart jag skulle ta vägen. Min enda erfarenhet av att föda barn var ju att föda döda barn.
Till slut får hon löfte om igångsättning vecka 38. Men hon får aldrig några ordentliga värkar, och Luna föds med akut kejsarsnitt. Efteråt är Hanna och Jonas Jerkenius rädda att förlora henne, och stödet räcker inte till.
– Vi fick tiden på BB och några tider hos min psykolog men hon ansåg att jag inte hade några problem med min relation till Luna. Senare fick jag också avslag för att träffa en psykolog.
Idag är Luna ett år och fyra månader och mår bra.
***
Helena Lidman, från Katrineholm, blev gravid i januari 2015 efter att hon och hennes man försökt få barn i fyra och ett halvt år. Dottern Linnea beräknades till den 23 september 2015.
– Vi var jätteglada såklart men också oroliga under de första veckorna, säger Helena Lidman.
Graviditeten går bra. Den 4 oktober, efter den beräknade förlossningsdagen, träffar paret Helenas svägerska.
– Efter det gick vi och handlade, men i affären kände jag att det högg till två gånger i magen. Det kändes som att någon stack mig, men sedan försvann det.
Tillbaka hem ser hon att hon börjat blöda. Förlossningen tycker att de ska vänta hemma. Johan Lidman ska klocka värkarna.
– Hon hade värkar var fjärde minut ungefär, berättar han.
Paret ringer in till förlossningen igen.
– Det var första barnet så jag visste inte hur det skulle kännas men jag hade inte känt henne lika mycket som vi brukade göra, säger Helena Lidman.
Johan Lidman tillägger:
– De svarade att de hade fler patienter än vad de kunde ta emot, de var fullbokade.
Helena Lidman får råd om att lägga sig på sidan, dricka kall saft och räkna fosterrörelser. Känner hon över 20 rörelser på två timmar är det ingen fara.
– Jag kände 29 rörelser på en halvtimme så jag ringde och sa det.
– Men vi var väldigt oroliga, vi tyckte att de inte lyssnade på oss, säger Johan Lidman.
Paret ringer en tredje gång och uttrycker sin oro. Värkarna är allt tätare.
– Hon på telefon sa att det skulle ta hela natten och att de hade fullt upp på förlossningen. Hon sa: ”ta en Alvedon och gå och lägg dig”.
Helena Lidman tillägger:
– Jag gjorde det, och på morgonen kände jag ingenting längre.
Till förlossningen säger hon över telefon att hon vill komma in och föda barn. Hon säger inte att hon inte känner Linnéa längre, hon orkar inte det, orkar inte ta in vad det betyder. På vägen från Katrineholm till Eskilstuna är det knäpptyst i bilen minns makarna.
– Vi gick i någon form av konstig bubbla. Men jag hade skrivit till en vän att jag trodde att bebisen var död.
Utanför sjukhuset parkerar Johan Lidman snabbt, och dåligt. Han följer med, men när en barnmorska kommer in i rummet, går han ut igen för att flytta på bilen.
– Jag förstod säkert att vårt barn var dött, men ändå inte, säger han.
Barnmorskan hittar ett hjärtljud, men det tillhör Helena. Hon frågar om hon har känt bebisen idag.
– Jag sa nej och började gråta. Jag visste då att det var kört.
Johan kom in i rummet två sekunder senare och jag skrek ”det finns inget mer”. Vi grät och grät och grät.
Snart kommer in en till barnmorska och en förlossningsläkare. Läkaren klappar henne på huvudet och berättar: de hittar inga hjärtslag.
– Johan kom in i rummet två sekunder senare och jag skrek ”det finns inget mer”. Vi grät och grät och grät.
Förlossningen sätts igång redan under eftermiddagen, Helena Lidman och hennes man vill inte åka hem med sin döda bebis i magen. Dagen efter föds Linnéa vaginalt.
– Vi hade en underbar barnmorska, det hade aldrig gått utan henne. Det känns som att hon var vår mamma som hela tiden fanns där.
Dagen efter åker de hem. Babyskyddet i bilen är tomt och världen utanför skrämmande. De åker runt med bilen under dagarna men orkar inte gå och handlar i affärer – rädda för att svara på frågor. Obduktionen ger inga svar – förutom att moderkakan hade lossnat lite. Linnéas död är en plötslig spädbarnsdöd.
Vi hade en underbar barnmorska, det hade aldrig gått utan henne. Det känns som att hon var vår mamma som hela tiden fanns där.
Helena Lidman vet att hon vill ha ett barn till, och efter ett par månader har hon övertalat sin man. När hon blir gravid igen erbjuder mödravården henne många kontroller. Vid vecka 25 får hon komma till specialistmödravården. Vid sitt första läkarbesök får paret ytterligare ett svårt besked.
– Läkaren drog ultraljudsapparaten uppifrån och ner och sa att någonting inte stämde. Då stannade Johans hjärta, och jag var jätterädd men jag var tyst, berättar Helena Lidman.
Gustav, som deras andra barn heter, har en missbildning som inte är farlig men som gör att han behövde födas med en speciell typ av kejsarsnitt. Detta för att säkerställa att Gustav fick syre under hela förlossningen.
– Vi blev forslade från Eskilstuna till Uppsala och hamnade till slut på Karolinska Institutet i Solna, berättar Helena Lidman.
Förlossningen blir hektisk. Gustav fick hjärtstopp men räddades och har nu en trakealkanyl för att kunna andas ordentligt.
Gustav är snart ett år och mår bra.
***
Snart tre år senare, har Pia Högfeldt, Helena Lidman och Hanna Jerkenius blivit nära vänner. De har träffats genom Facebookgrupper och Spädbarnsfonden, en organisation som stödjer föräldrar som har förlorat små barn.
– Vi har haft varandra som stöd. Vi har så liknande historier, vi passerade alla beräknat födelsedatum och förlorade vårt första barn ganska tätt inpå varandra. Och alla tre var flickor, säger Hanna Jerkenius.
Efter förlossningen hjälpte Facebookgrupper och nyfunna vänner dem att förstå att de skulle överleva. Idag går de på Spädbarnsfonden varje månad för att träffa andra i samma sits. Pia Högfeldt går fortfarande hos en psykolog.
– Jag äter antidepressiva nu och det kommer jag nog att få göra hela livet faktiskt, säger hon.
Alla tre har haft svårt med att prata om deras barn med en del av sin omgivning. Pia Högfeldt har brutit kontakt med sin mamma, Helena Lidman med sin pappa. Vissa vänner har tagit avstånd.
– Många har svårt att förstå att man inte går vidare, att det är någonting som man får lära sig leva med hela livet. Vi kommer aldrig vara hela i vår familj, säger Helena Lidman.
Sedan deras första barn dog har rutiner för minskade fosterrörelser förändrats. Det tycker de är positivt. Men de efterfrågar fler resurser för att göra extra kontroller och ultraljud vid behov.
– Nu säger man inte längre att man ska dricka saft eftersom man kan väcka ett redan trött barn som kanske mår dåligt. Barnet piggnar till med sockret och det ser bra ut, säger Pia Högfeldt.
– Frågan är varför det ska behövas att ett första barn dör för att få alla kontroller. Varför kan man inte vara där jämt? säger Helena Lidman.
Som förstföderskor kände de sig oerfarna och osäkra om när de skulle söka hjälp. De menar också att dödfödda barn är en tabu.
– Jag minns att mina kusiners moster hade fått ett dödfött barn tidigare och jag vill inte läsa om det under min graviditet, för man blir rädd. Men man ska vara medveten, säger Hanna Jerkenius och fortsätter:
– För Juni sa min barnmorska att det var lugnt så länge jag hade känt henne någon gång under dagen. Men fosterrörelser ska ju inte minska, utan de bara kan ändra karaktär.
Under sin andra graviditet har de fått flertal kontroller och hjälp när de frågade om det.
– Jag tror inte att folk missbrukar det, så kul är det inte att hänga på förlossningen, säger Pia Högfeldt.