Allra helst talar eleverna sig varma för studierna som bedrivs på Smedjegatan.
‒Det här är som en liten skola mitt i en större, det är helt underbart här där vi tvåor och treor går, säger Jesper Strömbäck i TE 16 C.
Både Jesper Strömbäck och hans parallellklasskamrat, Bartoul Korkis, intygar att mycket här handlar om att kunna hantera både matematik och fysik.
‒Fysiken kan vara jobbig, eller är det för mig i alla fall, säger Bartoul och väljer orden noga. Men det handlar mycket om att jag måste lära mig språket också, lägger hon till och avslöjar med en lätt brytning att svenska inte är modersmålet.
Hon anlände från Syrien för fyra år sedan och har precis kämpat sig i genom lite drygt halva den tekniska utbildningen.
Ändå tvekade hon aldrig att söka just teknikprogrammet. Hon tycker om matten och hon gillar både kemi och biologi. Och hon kan tänka sig att gå vidare för att bli ingenjör eller kanske dietist.
För Jespers del kan det bli vad som helst mellan IT eller film:
‒Jag vet inte riktigt än, men det blir väl fortsatta studier på högskolan i alla fall.
På frågan om man har något råd att dela med sig till alla som ska börja på teknikprogrammet samtidigt som de själva påbörjar sista året till hösten kommer det flera motfrågor:
‒Det hela hänger på vad du vill ha för betyg, säger Jesper. Men jo, du måste plugga även om du bara är på jakt efter godkänt.
I nästa ögonblick ändrar han sig och pekar på en skolkompis som kanske har något som kan liknas vid ett fotografiskt minne.
‒Han behöver bara lyssna på lektionerna och sedan sitter det. Han har högsta betyg i allt. Men de flesta av oss andra måste förstås jobba.
Motsvarar programmet och skolan förväntningarna?
‒Jag tycker att skolan och programmet både lever upp till förväntningarna samtidigt som den förmår att förvåna, svarar Jesper, som menar att han varit "hemma" allt sedan starten.
‒Vi drog i gång med ett stort projekt som handlade om att skapa tågstation femtio år fram i tiden. Det kändes som allt bara satt där det skulle på en gång.