Börje och Nettan Johansson sitter hemma vid köksbordet i Mellösa. Framför dem ligger en stor mängd papper. De är uppgivna efter många motgångar, men är fast beslutna att fortsätta kämpa för sin son.
Sonen Robin har bott på gruppboendet i Flen sedan sommaren 2015. Hans föräldrar berättar att de första 18 månaderna på boendet fungerade bra.
Men under våren 2017 fick föräldrarna larm om att Robin mådde mycket dåligt. Han var stressad och agerade på sätt som han aldrig gjort tidigare. Bland annat kissade han i lägenheten, något som aldrig hänt förut. Föräldrarna berättar att de såg Robins agerande som en protest.
Under försommaren hölls två möten med personal och chefer. Då följde Robins syster, som är myndighetschef inom LSS och SOL i Oxelösund med, och gav råd till cheferna. Föräldrarna berättar att cheferna lovade att tillsätta det som behövdes för att göra Robins situation bättre.
I slutet av sommaren fick föräldrarna information av personalen om att boendet hade haft 14 semestervikarier och tre praktikanter under våren och sommaren.
För en autistisk person som Robin är det viktigt med rutiner. Förändringar i vardagen skapar ofta mycket stress och oro.
‒På ett boende för autister behöver det vara en lugn och skön miljö med fasta rutiner. Men när vi kom dit stod en främmande kille i köket och en annan satt på Robins säng. Robin sprang omkring och var i upplösningstillstånd och undrade vad de gjorde i lägenheten. Till och med jag som pappa passar mig för att sätta mig på hans säng eftersom det är hans, säger Börje Johansson.
På gruppboendet har Robin en egen lägenhet dit personalen har tillgång.
‒Egentligen ska de boende själva få ta kontakt med ny personal i de gemensamma utrymmena. De ska få acceptera nya anställda innan de kliver in i lägenheten, säger Börje Johansson.
Börje Johansson har nyligen skickat in ett klagomål om det som hänt till IVO. Där tog han bland annat upp en incident som inträffade när Robin var på väg till sin simning.
‒Då sprang han ifrån personalen, rätt ut i vägen framför en buss som tvärnitade. De borde kunna se till så att det inte händer igen.
Börje Johansson berättar att han i samtal med cheferna fick veta att de inte planerade att göra en Lex Sarah-anmälan om händelsen.
Föräldrarna berättar om när Robin bodde hemma under en helg. På söndagen var han mycket orolig över att behöva åka tillbaka till boendet.
‒Svetten rann och han kunde inte äta. Han tog tag med pekfinger och tumme och plockade ut ögat. Det har aldrig någonsin hänt tidigare. Han känner en stor otrygghet och jag ser det som en psykisk misshandel.
Börje Johansson är övertygad om att det är pengar som ligger bakom försämringarna och det stora antalet vikarier.
‒När man tar in så många nya och tillfälligt anställda så går ekonomin före kvaliteten. Det är fruktansvärt för de som blir drabbade. De ser inte till individen utan bara till pengarna och man känner sig hjälplös gentemot deras agerande. Vi får ofta höra att det ska bli bättre och att handlingsplaner ska göras, men det blir aldrig gjort.
Börje och Nettan Johansson berättar att de flera gånger har upplevt att kommunen har gjort försämringar, och i en del fall undanhållit information för dem.
Ett av de tillfällena var när Robin, efter att han gått ut skolan, bodde hos sina föräldrar under flera år. Föräldrarna berättar att de inte fick någon information från LSS-handläggaren om att de hade rätt till att söka assistansservice till sin son när han bodde hemma. Under den här tidsperioden frågade föräldrarna LSS-handläggaren när det skulle finnas en ledig plats för Robin på ett gruppboende. Svaret de fick var att det inte fanns planer på att bygga något nytt boende på flera år.
Men efter ungefär tre år kom en ny tillförordnad överförmyndare till Flen.
‒Hon var förvånad över att vi inte hade sökt assistans för Robin. Men vi hade inte fått veta vad vi hade rätt till, något som LSS-handläggaren ska göra. Vi har sparat jättemycket pengar åt kommunen genom att ha Robin hemma utan assistansservice.
Samma dag som föräldrarna lämnade in en ansökan om assistansservice blev de uppringda av LSS-handläggarna som gav besked om att Robin fått en plats på ett gruppboende.
Under slutet av den här hösten har Robins situation på boendet blivit bättre, då han har haft mer ordinarie personal omkring sig på boendet.
‒Det börjar räta upp sig nu, men vi har ju en till sommar framför oss och det känns otryggt. Det som har hänt går inte att göra ogjort, men vi vill inte se en repris på det här nästa sommar. Det har satt stora ärr både hos Robin och hos oss föräldrar. Vi har funderat på att flytta till en annan kommun då det känns som det enda vi kan göra. Men det är samtidigt är svårt beslut att ta, vi är ju uppväxta här och man vet ju inte hur Robin får det om vi flyttar.
Enligt Petra Kruse, avdelningschef för funktionsnedsättning på Socialförvaltningen i Flens kommun, försöker man minimera antalet nya vikarier på gruppboenden.
Hon säger att det är svårt att undvika problematiken med den omsättning som uppstår med ständigt nya vikarier.
‒Det behövs vikarier för att täcka frånvaron när personalen till exempel har semester eller är sjuka. Har man otur måste man ta in helt nya vikarier till sommaren och den upplevelsen kan vara jobbig om man har en funktionsnedsättning som autism. Vi försöker behålla vikarierna så att de kommer tillbaka varje sommar, men det är svårt då vikarierna får andra jobb. Så ser det ut i alla verksamheter och det kan vara svårt att få stabilitet, säger Petra Kruse.
"Man jobbar hela tiden individuellt med varje brukare för att saker ska bli så bra som möjligt"
Börje och Nettan Johansson berättar att boendet har haft 14 vikarier och tre praktikanter under våren och sommaren, något de har fått veta av personal på boendet. Men enligt Petra Kruse var det fem vikarier och två praktikanter.
‒Jag har pratat med områdeschefen och det låter inte rimligt. Upplevelsen kan vara att det är många vikarier inne, men på de flesta boenden behövs det bara fem-sex personer för att täcka frånvaron under semesterperioden. Sedan den här höstterminen tar vi inte längre emot praktikanter på det här boendet just för att minska flödet av nya människor.
Har de som kommer in som vikarier utbildning?
‒I den bästa av världar skulle vi bara ha personer som har utbildning genom att de till exempel är undersköterskor, har gått barn- och fritidsprogrammet eller annan utbildning som bedöms likvärdigt. Men tyvärr är utbudet av vikarier inte så stort att vi kan kräva det. Därför är erfarenhet samt inskolning viktig.
Robins föräldrar är oroliga inför nästa sommar. Vad kan du säga till dem?
‒Alla gruppbostäder har en utvärdering av hur det har gått under semestermånaderna för att se vad som fungerat bra och mindre bra. Man jobbar hela tiden individuellt med varje brukare för att saker ska bli så bra som möjligt.
Enligt föräldrarna beror ruljansen av ny personal på att man vill spara pengar. Vad säger du om det?
‒Vi har inte haft neddragningar på gruppbostäder, budget och bemanning är som tidigare. De personalgrupper vi har är stabila, sedan kommer det in personer med kortare anställningar när någon i personalen är sjukskriven eller under sommaren då de har semester.