I veckan berättade kommunens säkerhetschef Peter Henriksson att det finns självutnämnda religionspoliser, även i Katrineholm, som försöker kontrollera hur andra är klädda och hur andra lever. En som råkar ut för det dagligen är Mariam. Hon är född i Mellanöstern av somaliska föräldrar, men hon har växt upp i Frankrike. I tio år har hon bott i Sverige. Nu är hon i 30-årsåldern och hon berättar att det är många av hennes föräldrars landsmän här i Katrineholm, som har åsikter om hur hon är klädd.
I Frankrike hade hon aldrig sjal på huvudet och ingen sa något om det, varken till henne eller till hennes föräldrar. Men i Katrineholm går det inte att inte ha sjal och Mariam har valt en kompromiss, hon döljer håret men inte hals och öron.
– Det är lättare för mig att slippa diskutera mina kläder hela tiden. I Frankrike hade jag mycket mer frihet. Det bor fler människor från olika håll där. Katrineholm är en så liten stad, alla känner alla och har åsikter. Jag måste anpassa mig här i Katrineholm, hela tiden.
När hon hade ankelkorta byxor en gång pratade folk om dem hela dagen och tyckte att hon var fel klädd, berättar hon. Vill hon ha urringade toppar får hon bära dem bakochfram, annars kommer folk och drar i hennes kläder och vill att hon ska täcka huden mer.
– De säger att jag är en dålig förebild för barnen. Det är andra kvinnor som har åsikter, som säger till mig. Männen tänker nog att jag är fel klädd, men de säger inte till mig direkt. De säger till sina fruar vad de tycker och fruarna klagar hos min familj och säger "det vore bättre om Mariam hade slöja". De erbjuder sig att köpa en abaya, slöja, till mig.
För Mariam är frihet att få klä sig som hon vill, och hon tycker inte att personligheten sitter i klädseln.
– Om jag tar på mig slöja, är jag en annan person då? En som har slöja kan ändå hålla på med massor av saker bakom föräldrarnas rygg, men de tror att allt är bra för att deras dotter har slöja. Det är bättre att leva ärligt.
Andra har åsikter om att Mariam bor ensam, att hon inte är gift och om hennes yrke.
– Det är okej att arbeta, men det ska helst vara ett enklare jobb, tycker många. Det finns åsikter om att jag har ett bra jobb.
Hon tycker att flickor som växer upp i Sverige borde ha samma friheter som barn till svenska föräldrar.
– Men det har de inte. De får höra att allt är "haram" (orent).
Hon känner sig inte hotad, säger hon, men däremot hela tiden ifrågasatt. Även hennes föräldrar ifrågasätts.
– Folk tycker inte att mamma har uppfostrat mig rätt. Hemma pratar vi bara franska och mina föräldrar får höra att de gjort fel som inte bara pratar somaliska med mig. Jag kan somaliska, men franska är mitt första språk.
Hon försöker svara dem som klagar.
– Jag säger "låt det vara. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och hur jag ska bo. Jag måste få ha mina egna regler". Men även om man förklarar har de åsikter. Det blir obekvämt. Jag är ändå jätteförsiktig. Om jag skulle gå ut utan sjal skulle det bli krig.
Mariam tror att det är lättare i större städer.
– De flesta här i Katrineholm har kommit hit direkt från Somalia. De har inte sett något annat, de tror att det är samma regler här som i Somalia.
Ändå ser hon viss förändring.
– Jag ser en och annan flicka som tar på sig jeans. De vill gärna vara mer moderna, lite mer anpassade till Sverige.
Men för att den stora förändringen ska ske, som Mariam hoppas på, tror hon att fler behöver säga ifrån.
– Jag försöker, men det är svårt att hitta en väg. Det behövs fler som säger ifrån. Det är jättemånga som vill ha friheten, men som inte kan på grund av vad andra tycker. Jag tror att det kan bli bättre med utbildning och jag tror det blir bättre i den andra generationen. Den äldre generationen är ännu hårdare, de har ett gammalt tankesätt.
Mariam heter egentligen något annat.