”Det var rösträtten, sades det, som gjorde mannen till medborgare, som lät honom känna att han ägde ett fäderneland som slutligen skulle tillåta envar att intaga sin plats i samhället, som han bäst kunde fylla.”
Orden är Selma Lagerlöfs, framförda i ett tal på Kungliga operan 1911. Hon fortsätter:
”Det talades också om att medvetandet att man hölls värdig att deltaga i avgörandet av landets öden, skulle höja ansvarskänslan, livsmodet, och verka uppfostrande och karaktärsbildande.
Vi voro inte så få kvinnor, som undertecknade petitionen, och det skulle förvåna mig, om flertalet av dessa kunde låta bli att tänka: Om det är sant att rösträtten skall medföra så mycket gott för männen, varför tänka de inte på att bedja därom också för vår räkning?”
I år är det 90 år och 27 riksdagsval sedan kvinnor inlemmades i den allmänna och lika rösträtten – eller ja, det var förstås då rösträtten först blev allmän och lika.
Jag har precis läst – läst och tittat i – en bok om den kvinnliga rösträttskampen, av historikern och tidigare ledarskribenten Barbro Hedvall. Det är en bok som inte hukar – hög och med tjockt papper, varje uppslag prytt av ett överflöd bilder: av porträtt, tidningsurklipp, annonser, petitioner, lagförslag, skämtteckningar och annat som skapar en känsla av brinnande engagemang i sekelskiftets och det tidiga 1900-talets Sverige. En lång rad framstående rösträttskvinnor marscherar fram över sidorna: Historiedoktorn Lydia Wåhlström, den skarpa, modemedvetna och uthålliga Signe Bergman, rörelsens Grand Old Lady, professorskan Ann Margret Holmberg, den radikala men besynnerligt nog också konservativa Ellen Key, författaren och journalisten Elin Wägner – och många fler. Fram skymtar också en del män, både högerpolitiker som envist motarbetade kvinnorna, och tillskyndare.
Flera olika organisationer, till exempel Fredrika Bremer-förbundet, drev kravet om rösträtt för kvinnor, men Landsföreningen för Kvinnors Politiska Rösträtt LKPR drev frågan med störst iver och idoghet. Det var också den enda fråga som fanns på deras agenda. LKPR samlade 237 lokalföreningar och hade som mest 17 000 betalande medlemmar. Vid en namninsamling lyckades man få 351 454 kvinnor att skriva under – och sålunda täppa till munnen på dem som hävdade att kvinnor inte var intresserade av rösträtt.
Beundran, förundran och tacksamhet är passande känslor inför de kvinnor som oförtröttligt förde kampen årtionde efter årtionde, som gång på gång fick höra att viktigare frågor stod på spel och att de därför måste vänta. Först var det männens rösträtt som måste ordnas, sedan, just som rösträttskvinnorna började se ett slut på kampen, bröt kriget ut och frågor om försvar och försörjning gjorde att kvinnorna fick ställa sig sist i kön igen.
Hedvalls bok är ett färgstarkt kollage men några saker fångar mitt intresse särskilt. Det första är hur en del av retoriken och argumentationen utgick från den konservativa föreställningen att medborgarna är till för statens skull. Bara de som bäst kan tjäna staten bör ges inflytande. Rösträttskvinnorna framförde därför ofta att kvinnors insats behövdes – i deras egenskap av just kvinnor och med deras specifika kompetens inom socialpolitik och utbildningsfrågor. Visst fanns det liberala argumentationslinjer som utgick från tanken om lika rättigheter, men det tycks som att den konservativa linjen dominerade.
För det andra: rösträttskvinnorna krävde länge för lite. De ville ha rösträtt på samma villkor som män – vilket länge innebar en allt annat än allmän rösträtt. Detta alienerade arbetarkvinnorna vars politiska rättigheter alltså underordnades.
Det framstår, för det tredje, som att organisationens ansträngningar att bli respekterad gick för långt. Man ville inte kännas vid någon likhet med de bråkiga brittiska suffragetterna, utan bemötte alla motgångar med väl mycket tålamod. Man ville för allt i världen inte beskyllas för sedeslöshet, varför LKPR-kvinnorna avhöll sig från att ifrågasätta de stenhårda sexualnormer som begränsade kvinnors liv i den oscarianska dubbelmoralens tid. De som inte uppfattades som oklanderliga i detta avseende, skulle helst inte föra organisationens talan.
Man skulle kunna föreställa sig, att den innersta kretsen präglades av en lite unken medelklassig präktighet…
Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag fötts, säg, 1870. Hade jag som 30-åring vid sekelskiftet gått in i det långsamma, tålmodiga arbetet med att organisera föreningar, uppvakta majestäter och regeringar, samla in namnunderskrifter, skriva insändare och så vidare? Hade jag i het frustration flytt, och inrättat ett bohemiskt liv långt bort från kampen? Eller hade jag, molande medveten om den överallt genomgående underordningen, rationaliserat? Kanske försökt förklara hur kvinnor kan påverka indirekt – genom föreningsengagemang, genom sina män? Kanske hävdat att inflytandet i hemmet vägde minst lika tungt som det politiska. Hemska tanke.